Det finns eldsjälar och så finns Lars-Eric ”Lasse” Dahlstedt. Som ung hittade han till idrotten och där blev han kvar. De som på olika sätt motionerat på Lidingö genom åren har troligtvis stött på honom vid olika tillfällen.

Till exempel har han varit funktionär på Lidingöloppet sedan starten 1965.

– Då var många löpare klädda i t-shirts i bomull, och så hade de dobbskor eller skor med spikar. Det var något helt annat än dagens dämpade skor, säger han.

Vid Lidingöloppets startplats finns en minnesskylt. Där är Lars-Eric Dahlstedt med på bild.

Jonas Månsson

Han lyfter även hur banan har förändrats.

– Till en början var det mycket rötter och stenar, men genom kommunens arbete har det förbättrats. Nu är det mer som ett parklopp än terräng.

Att det blev just Lidingöloppet han lade fokus på, hängde mycket på hans engagemang i IFK Lidingö.

Genom klubben kände han Sven Gärderud och Karl-Axel ”Kacke” Karlberg som kom med idén om ett långlopp i terräng. Idén kläcktes i maj och loppet skulle gå samma höst.

– När Sven kom med förslaget sa vi: ”Det är klart du ska göra det här.” En terränglöpning är ju mycket enklare att arrangera än en orienteringstävling med kontroller.

Lasse blev snabbt satt i arbete med att mäta banan. Det gjorde han för hand med mätverktyget famnstake.

– Jag gick hela banan, det tog åtta timmar och 15 minuter.

Vätskan tog slut

Genom åren har han bland annat varit banchef, vd och generalsekreterare.

– Att hålla på med något som många människor tycker är kul är väldigt inspirerande.

Han har jobbat med alla arrangemang, men missade loppet 1968. Då var han i Mexiko City och tittade på OS där kompisen Svens son Anders Gärderud tävlade.

Under alla år har Lasse bara kunnat springa Lidingöloppet en gång.

– Eftersom jag har varit arrangör har det varit svårt. Men jag skulle göra ”En svensk klassiker” 1981, så då sprang jag.

Han minns de första åren då löpare sprang med spikskor. En av dem föll då skorna inte fick fäste på ett bergsparti. Han kunde inte hänga på i täten efter det.

Lasse lyfter även ett annat minne från första året som inte alls pekade på att loppet skulle bli den folkfest det senare blev.

– Vätskan tog slut redan vid Fågelöudde. Det blev lynchstämning bland löparna som var förbannade. Arrangörerna fick fylla flaskor med sjövatten för att folk skulle få vätska.

”Det sista jag gör”

I år har Lasse ansvar för det tiotalet funktionärer som springer efter sista löparen för att hålla koll på att ingen blir kvar i spåret.

– Det blir det sista jag gör på Lidingöloppet. Allt måste ta slut, och det är tidens gång.

Lasse är inte ensam om att ha medverkat alla år. Det finns även fyra löpare som har sprungit alla upplagor av loppet.

– Tre av dem ska jag bjuda på lunch vid Grönsta prästgård. Men den äldsta av dem, som är 86, pallar inte att åka upp till Stockholm. Han springer Rosa bandet hemma i stället.

Vad går Lidingöloppet för framtid till mötes utan dig?

– Det kommer att bli hur bra som helst.