Kvinnojouren Anna i Upplands-Bro har valt att göra ett omtag i sin verksamhet. Nu arbetar jouren mer öppet och utåtriktat, samtidigt som de väntar på besked från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om man får tillstånd att bedriva skyddat boende. Senast i februari nästa år ska beskedet vara meddelat.

Ny lag

Sedan den 1 april 2024 krävs tillstånd för den delen av verksamheten. Sussanne Persson och Malin Nordin tar emot Mitt i i kvinnojourens lokaler på Bergvägen i Kungsängen.

Sussanne Persson på kvinnojourens kontor.

Mikael Andersson

Andelen kvinnor som placeras av socialtjänsten i skyddade boenden har minskat. Sussanne Persson berättar att det handlar om en minskning på 43 procent runt om i landet under de senaste åren – och situationen är densamma i Upplands-Bro. I dagsläget finns ingen lokal statistik som visar exakt hur det ser ut i kommunen.

Större öppenhet

Men den kraftiga nedgången innebär inte att färre behöver hjälp, enligt Sussanne Persson och Malin Nordin.

– Det är rakt av en fråga om ekonomi. Kommunerna har inte råd att placera de kvinnor som behöver hjälp. Man brukar säga att en av fem kvinnor får den hjälp de behöver när det kommer till skyddat boende, säger Malin Nordin.

Det här läget har fått dem att tänka om.

– Vi i Kvinnojouren Anna har bestämt oss för att vi inte ska vara hemliga längre. Våra skyddade boenden är och kommer alltid att vara hemliga – liksom våra behovsanställda. Men vi som jobbar här, vi är öppna. Vi berättar vad vi heter och var vi finns. Vi har öppen verksamhet här, säger Sussanne Persson.

Kvinnojouren har sina lokaler på Bergvägen i Kungsängen.

Mikael Andersson

Ambitionen är att nå fler och göra större nytta – något som redan tycks ha gett resultat:

– Just nu hjälper vi 27 kvinnor i vår öppna verksamhet.

Det kan handla om allt från att kommunicera med socialtjänsten till att följa med på rättegångar, polisförhör eller något helt annat.

Två av dessa kvinnor sitter intill Sussanne och Malin på kvinnojourens kontor. Vi får inte fotografera dem och inte heller berätta deras namn.

Vägen till jouren

Gemensamt för båda är att de kommer ur krångliga och infekterade skilsmässor där samhällets stöd har brustit.

En av kvinnorna berättar att det tog flera år innan hon träffade en handläggare på socialtjänsten som tipsade henne om att det fanns något som heter kvinnojour.

– Jag behövde bara prata med någon som förstår mig. Socialen har inte tid för sånt. Kvinnojouren lyssnar och hjälper mig att komma vidare, ett steg i taget. För det är inte lätt. En skilsmässa är aldrig lätt – särskilt inte när det finns barn. Då blir det jättesvårt, och jag känner att systemet inte har varit på min sida.

”Vi blir deras stab”

Sussanne Persson lutar sig tillbaka i soffan och säger:

– Det som de här kvinnorna verkligen har gemensamt är en otrolig styrka. Men det är också nära till hands att de känner efter, och då skulle de antagligen lägga sig ner och ge upp.

Det är där kvinnojouren kommer in.

– Man kan säga att kvinnorna vi hjälper är projektledarna, och vi blir deras stab.