Den 1 december kommer miljoner av Sveriges barn (och vuxna) att bänka sig framför premiären av julkalendern i SVT. Och det kommer Axel och Nova också göra, men i år är det något som är annorlunda.
– Traditionen är ju att man tittar på julkalendern, inte att man är med i den. Det känns jättekonstigt, säger Axel Adelöw, 12.
Helt overklig känsla
För Nova Tiwana, 12, som aldrig ens spelat teater innan känns allt det här ”helt overkligt”. Det var inte ens säkert att hon skulle söka.
– Det var en kompis till mig som sökte och då ville jag också testa. Men jag hade inga förhoppningar, jag tyckte inte ens att min audition-video blev särskilt bra.
Produktionsbolaget skulle återkomma inom några veckor, men månaderna gick och inget svar kom. Men så hörde de till slut av sig. Det visade sig att de missat Novas ansökan och när de inte lyckades hitta någon lämplig för rollen gick de igenom ansökningarna igen.
Då upptäckte de Nova.
– Jag var jättenervös på min audition och hade ont i magen. Jag fick replikerna där och då och fick tio minuter på mig att öva.
Men Nova gjorde ett så pass bra intryck att hon fick rollen som Sara, biskopens dotter i serien.
Klasskompisar fick rollerna
Och det underliga är att klasskompisen Axel också hade sökt en roll – och fått den. Som familjen Knyckertz son Ture. När han berättade för alla i skolan, Adolf Fredriks musikklasser i Vasastan, väntade Nova fortfarande på sitt samtal.
– Vi visste inte att vi hade sökt. Det blev väldigt konstigt, men också väldigt roligt när jag också fick veta, säger hon.
Inte nog med att de går i samma klass – båda kommer också från Järfälla.
Långa dagar i Luleå
Efter att det stod klart att de fått rollerna väntade långa inspelningsdagar i Stockholm och flera veckor i Luleå. För vad vore en julkalender utan snö.
– Det var väldigt svårt att spela Sara i början, men efter några dagar så hittade jag rollen. Ibland fick vi spela långt in på kvällarna, men det var nästan det roligaste, säger Nova.
Skolan fick de sköta så fort de fick tid över.
Plötsligt var allt slut
För Axel innebar rollen som Ture att han behövde spela ut en rad olika känslor.
– Min karaktär visar sina känslor ganska lätt. De svåraste scenerna var när jag skulle spela ledsen eller arg.
Det roligaste med hela äventyret var alla nya kompisar och att få skådespela. Hela tanken på att få vara medi julkalendern har de också levt på länge.
– Jag blev så bra kompis med alla eftersom man umgås varje dag. Och sen tog det bara slut en dag, säger Axel.
Efter den här resan har båda ungdomarna framtiden klart för sig. De ska satsa på skådespeleriet.
Varför tror ni att julkalendern fortfarande är så populär efter alla år?
– För att det är en tradition helt enkelt!