Det är en sommardag i juli 2019 som barnsjuksköterskan Kerstin Ivéus och då 15-åriga Natasza Tarasiewicz sätter sig i en bil tillsammans för att åka och fika. De kör till Vinterviken från landets enda barn- och ungdomshospice, Lilla Erstagården i Nacka, där Nataszas lillebror Dawid vårdas.

Det har gått dryga halvåret sen familjen fick veta att Dawid har en hjärntumör. Kerstin, som arbetar med att stötta syskon som har en bror eller en syster med cancer, och Natasza ska ses för första gången. Men Natasza vill inte. Det känns onödigt.

– Jag var så nervös innan. Jag kände mig instängd och kall. Jag ville inte prata och öppna upp mig, säger Natasza.

Drog tungt lass under krisen

Det är stålgrå februari 2021. Precis som vid den där första fikaträffen ligger en bit hallonpaj på tallriken framför Natasza. På andra sidan bordet inne på kaféet sitter Kerstin.

– Jag visste att din bror var allvarligt sjuk och jag minns att du var väldigt modig. Vi pratade om din familj, om dina kompisar och om skolan, säger hon.

När Natasza och hennes familj flyttar in på Lilla Erstagården sommaren 2019 är Dawid mycket dålig. Han har genomgått tuffa cancerbehandlingar och mamman, som är ensamstående, har varit mycket på sjukhuset med Dawid det här året. Samtidigt har Natasza handlat, städat, tvättat, lagat mat, rastat hunden och varit ett stöd för hela familjen.

– Min mamma och jag var jättenära innan men när Dawid blev sjuk så fick han all uppmärksamhet och jag var utanför. När vi kom till Erstagården var jag i chock. Jag förstod fortfarande inte om det var en mardröm eller inte. Så att träffa Kerstin var skönt. Hon fanns där för mig, säger Natasza.

Fika, promenader och bio mitt i krisen

Tillsammans tar de promenader, går på bio, åker till Gröna lund och så blir det mängder med bullbak på Lilla Erstagården. Dawid älskade att äta, berättar Natasza.

– På hans årsdag bakade jag såna cinnamonbuns som du och jag gjorde, säger hon till Kerstin.

För Kerstin är bakandet eller en stunds korvgrillning med ett syskon en chans att ha spontana samtal, även med barn som har svårt att öppna sig. Det kan röra frågor om döden, sjukdomen eller om syskonets egna vardag. För Natasza handlade mycket om att klara skolan och att välja gymnasium mitt i krisen.

– Det var ju en katastrof i familjen då och vi delade den verkligheten men vi pratade inte så mycket om det. Mitt stöd kan också handla om att minska stressen kring skola och vänner. Jag ser det som min roll att sätta ett litet plåster där jag kan och hitta någon liten del där jag kan hjälpa till och hålla, säger Kerstin.

Stödet finns kvar efter döden

En stor utflykt till Kolmården hann hela familjen och Kerstin göra tillsammans i oktober innan Dawid dog den 21 november 2019. Det var en vecka innan hans 14-årsdag. Till en början slöt sig Natasza och fortsatte gå i skolan. Ett par månader senare rämnade fasaden. Då fanns Kerstin där, igen.

– Jag och Dawid var tillsammans nästan varje dag i hela mitt liv. Det var bara två år mellan oss. När han dog tryckte jag ner alla känslorna i magen men till slut exploderade det. Då hörde jag av mig till Kerstin, säger hon.

Kerstin lotsade Natsaza vidare till en samtalskontakt. Ett år senare träffas hon och Natasza fortfarande någon gång i månaden. Stödet finns kvar så länge ett syskon vill.

– Vi är väldigt nära. Hon ger mig en trygg känsla, säger hon.