"Vargmamma" heter en av textilkonstnären Lisa Englunds vävar. I den håller en Madonnaliknande gestalt en hund i famnen, i stället för Jesus. Hunden ylar mot månen. Ovanför dem breder en korp ut sina svarta vingar och under dem brinner eldar.

Det är komplex och fantasieggande bild, där folktro möter kristendomen. Det är också ett självporträtt, berättar Lisa Englund när Mitt i träffar henne i Färgfabrikens stora sal.

– Kvinnan är jag och hunden är min egen hund. Hundar är ju egentligen vargar, säger hon med ett litet leende.

Vargmamma, väv av Lisa Englund.

Vargmamma, väv av Lisa Englund.

Angie Gray

Verkar i rik tradition

Lisa Englund vill inte övertolka sina vävar, som ställs ut i Färgfabriken sedan hon förärats Beckers konstnärsstipendium. Det står besökarna fritt att söka innebörder. Bilderna rymmer en stark känsla för naturen, för livets ursprung och för de symboler och berättelser som format människors världar under århundraden.

– Som textilkonstnär och vävare är det viktigt att sätta sig in i traditionen och att vara i den. Bibliska motiv är till exempel väldigt vanliga. De är också tacksamma, för de är ofta dramatiska och många känner till dem, säger Lisa Englund.

Lisa Englund färgar garn hemma i köket i Farsta.

Lisa Englund färgar garn hemma i köket i Farsta.

Ben McIntire

Lisa Englund arbetar i sin ateljé hemma i Farsta

Lisa Englund arbetar i sin ateljé hemma i Farsta

Ben McIntire

Hennes skapande börjar vardagligt. Hon tar med sig hunden på promenad hemma i Farsta, eller i någon skog i närheten, och plockar växter och svampar. Med dem färgar hon garn av lin och ull.

– Att samla växterna och svamparna är en viktig del av processen. Det förhöjer materialet och tillför en typ av magi. Det är ju också bättre för miljön än annan färg, säger hon.

Knullskata, väv av Lisa Englund.

Knullskata, väv av Lisa Englund.

Angie Gray

Mjölk, väv av Lisa Englund.

Mjölk, väv av Lisa Englund.

Angie Gray

Lysten hondjävul

Väver gör hon hemma i lägenheten. Hon utgår från teckningar men låter också motivet ta form i takt med att hon väver. Ofta skruvar hon till det. Som på väven "Knullskata", där en hondjävul med svans och huggtänder lystet gnider sig mot en trädstam. Varelsen för tankarna till skogsrån men också till de smådjävlar som brukar pryda katolska katedraler.

– Ordet knullskata hittade jag i en gammal porrtidning som låg på en vind. Vad är det egentligen? Det var det jag utgick ifrån, säger Lisa Englund.

På den största väven, "Träskmarschen", har varelsen det besvärligare. Det är en kvinna med fiskhuvud, inuti ett jättelikt, vattenfyllt gap. Hon håller huvudet ovanför ytan och tar sig fram med möda, trampande på skrovliga tänder. Runt omkring simmar spermier bland näckrosor.

– Hon är lite framåtböjd, så som människans föregångare brukar visas på bilder av evolutionen. Hon har det inte lätt, hon kämpar på och döljer sig i ett fiskhuvud. Men jag vill inte tolka allting. Bilden kan få vara det den är, säger Lisa Englund.