Året var 1923 när Ulla Aspdahl föddes. Hon växte upp på Östermalm där hon gick på en flickskola. När hon var 30 år fick hon tillsammans med familjen en tvåfamiljsvilla i Spånga och efter 76 år bor hon kvar i västerort.

– Jag trivs bra här. Jag och min man väntade i sju år på att få ett boende. Det var bostadsbrist redan när vi gifte oss 1947, säger Ulla Aspdahl.

Bröllopsfotografit från när Ulla Aspdahl och hennes man Tore Aspdahl gifte sig 1947. Maken blev hjärtsjuk och Ulla Aspdahl gick i pension ett år tidigare för att kunna vara hemma med honom.

Stefan Källstigen

Idag bor hon i en lägenhet nära Vällingby centrum sedan åtta år tillbaka. Hennes tvårummare är välstädad och hon sköter allt själv, helt och hållet.

– Jag klarar mig själv och det hoppas jag att jag kan göra i fortsättningen också, säger hon.

Kom till Vällingby för 70 år sedan

När Ulla Aspdahl och hennes man flyttade in i villan i Spånga 1947 fanns det varken vatten eller avlopp framdraget.

– Det var lite jobbigt i början, men man vänjer sig vid allt. Toaletten var på gården men det fungerade bra, trots två småbarn, berättar hon.

När hon får frågan om hur länge hon bott i Vällingby tvekar hon inte en sekund. Den 15 januari 1953 flyttade familjen tillsammans in i en nybyggd lägenhet på Ångermannagatan.

På den tiden var Vällingby centrumet inte klart och enligt Ulla har mycket förändras sen hon kom hit.

– Tunnelbanan var inte framdragen och den stannade då vid Råckstavägen. Det är också massor av bostadshus som byggts upp sedan dess, och nu finns ju nästan allting runt omkring centrum, säger hon.

Klarar sig själv

Ulla Aspdahl hade hemtjänst i några månader under 2019, efter att hon opererade högra höften. Idag lever hon ensam och klarar allting själv.

När Mitt i sträcker över en blombukett till den nyblivna hundraåringen börjar hon direkt leta efter en passande vas. Hon klättrar upp på en stege för att nå vasen som står långt upp i köksskåpet.

Stefan Källstigen

– Hemtjänsten fungerade inte för mig av olika anledningar och sedan dess har jag gjort allt själv. Jag går och handlar, men jag har ju min korg på rullatorn så jag slipper bära.

Ulla Aspdahl uttrycker en viss förvåning över att ha fyllt tresiffrigt, men att det känns som vilken annan dag som helst.

– Jag tycker att det känns precis som vanligt. Men jag trodde absolut inte att jag skulle bli 100 år faktiskt, säger hon och skrattar.

Ulla Aspdahl menar att hon inte trodde att hon skulle få fylla 100 år. "Jag har väl levt i stort sett som en vanlig människa. Jag har däremot inte varit någonting för starkdrycker och sådant. Jag har väl skött mig som man bör göra".

Stefan Källstigen

Födelsedagen var i januari och Ulla Aspdahl var omgiven av sina nära och kära i hemmet, även om det först var oönskat.

– Jag ville egentligen inte fira födelsedagen, men mina barn var så envisa och de ordnade med smörgåstårtor. Vi var väl nästan 20 personer, mina närmaste anhöriga. Jag fick helt enkelt acceptera att jag måste firas, och det var roligt.

Vad är meningen med livet för dig?

– Meningen med livet är för mig att man ska försöka att göra så gott det är. Man ska försöka sköta sig, vara ärlig och göra rätt för sig så gott det går.