Södermalm

Innanför balkongen, med utsikt över Årstaviken, hummar ett akvarium tyst. På väggarna hänger bilder av familj och den iranska kungafamiljen som lever i exil.

I november fick Zahra Kazemipour och hennes familj beskedet att de efter nio år måste lämna Sverige. Stora protester följde, som utanför Södersjukhuset där både Zahra och hennes man Afshad Joubeh jobbade.

Förra veckan beslutade migrationsdomstolen att ärendet skulle omprövas. På matbordet står blommor och en flaska bubbel, lyckönskningar för att familjen får stanna här, i alla fall ett tag till.

Den senaste tidens ovisshet har varit otroligt påfrestande, berättar Zahra, som fick utvisningsbeskedet när hon var på jobbet.

– Jag kände mig helt tom inuti. Jag tryckte ner gråten i halsen, tills jag kom hem. Jag grät utanför dörren, sen behövde jag samla mig för att vara glad inför barnen, säger Zahra Kazemipour.

När parets barn – sju och femton år gamla – kommer på tal kommer tårarna tillbaka.

Zahra och Afshad har två barn. Att få dem att känna sig trygga, när familjen hotas av utvisning, har varit svårt.

Judit Nilsson

Förklarade för dottern

I sitt avslagsbeslut slår Migrationsverket fast att barnen inte har någon vidare anknytning till Sverige, snarare till sina föräldrar. Därför förelåg inga hinder för att utvisa familjen.

Detta trots att de går i skolan, har vänner, går på balett och sjunger i kör. Dottern är född i Sverige.

– På en demonstration så lyfte hon upp en skylt där det stod "utvisa inte min kompis". Jag grät och fick förklara att det var henne de ville utvisa, säger Zahra.

Jag gillade att han var så modig.

Innan islamiska revolutionen 1979 bar Irans flagga ett emblem med ett lejon och en sol.

Judit Nilsson

Satt i fängelse

När familjen kom till Sverige 2017 ansökte de om asyl. Afshad var starkt emot den islamiska republiken. Han såg hur allt fler friheter inskränktes. Folk avrättades och han kände inte längre igen sitt land. Protesthandlingarna började litet, men växte.

Afshad berättar att han som läkare tog han emot patienter som deltagit på demonstrationer och ändrade deras personuppgifter för att regimen inte skulle kunna identifiera dem.

För att ha engagerat sig mot regimen satt Afshad i fängelse i två och ett halvt år, berättar han. Efter frigivningen hade iransk säkerhetspolis Afshad på sin radar, och krävde veckovisa avstämningar med honom.

Afshad Joubeh berättar att han satt 2,5 år i fängelse – och 205 dagar i isoleringscell – för sitt engagemang mot regimen i Iran.

Judit Nilsson

Drömmen: Glada barn

Zahra och Afshad träffades 2007 på ett sjukhus i Shiraz. Afshad var där för att börja jobba som läkare och skulle träffa chefsjuksköterskan. Han förväntade sig en sur, äldre kvinna. I stället möttes han av Zahra. Två år senare var de gifta.

– Att i Iran ha kontakt med någon som är politiskt aktiv är jättefarligt. Jag gillade att han var så modig. Jag ville också göra något, men vågade inte, säger Zahra.

Familjen höll låg profil, men trycket mot dem ökade. En dag fick Zahra ett samtal från skolan. Deras son hade ritat den flagga som användes innan den islamiska revolutionen.

Inte långt efteråt fick de besök av män som sökte igenom familjens hem. Afshad och Zahra hade aldrig tänkt lämna landet, men när de hade barn att tänka på var det annorlunda. De packade ner sina liv i tre resväskor och tog sig till Sverige.

Trots att de nio åren varit svåra ångrar de inte flytten.

Vad drömmer ni om, nio år framåt?

– Att jag jobbar som sjuksköterska. Och är chef, säger Zahra med ett skratt.

– Jag jobbar som läkare. Och våra barn är glada, säger Afshad.