Stockholm

Bland resenärer och turister på Stockholms centralstation gömmer sig en parallell värld. Under dagen passerar tusentals människor genom sorl och trängsel.

Men när de sista resenärerna har försvunnit framträder en annan sida av stationen – en värld där hemlösa har sin vardag. Den platsen känner Hasse Karlberg väl.

I åtta år var Hasse bostadslös, efter han vräktes från sin lägenhet. Det var efter en hyreshöjning som han fick nog och slutade betala hyran. Trots att han visste vad det skulle leda till.

– Det tog ett helt år innan de vräkte mig. Jag trodde det skulle gå fortare. Var folk inte övertygade innan så blev de det då, att den där, han är ju knäpp, säger Hasse.

– Men jag har inte för ett ögonblick ångrat mig.

"Man får en rutin"

Åren som följde spenderades nätterna i allt från trappuppgångar, källare och tvättstugor till allmänna toaletter.

– Ni skulle inte tro mig om jag berättade alla ställen som jag har sovit på. Jag tror knappt mig själv.

Nyligen skrev han ett kontrakt till en lägenhet på Södermalm, där han bor i dag.

Hasse har rökt hasch och använt amfetamin. Alkohol har han inte rört på 40 år, säger han.

Angie Gray

Sedan några år tillbaka är Hasse guide inom den ideella organisationen Street Minds, stadsvandring med hemlöshetstema.

Vid centralen vet han både var man kan äta och sova. Första stoppet är en bänk utanför stationen.

Här delas gårdagens bröd ut av Kavian Ferdowsi, känd bland hemlösa i Stockholm för sitt engagemang för utsatta, varje morgon. Omkring hundra personer kan dyker upp, berättar Hasse.

– Närmare Jesus kommer man inte. Inte i min tillvaro i alla fall.

Det handlar inte bara om att få något att äta:

– Man får en rutin och försöker passa tiden. Annars flyter dagar och nätter ihop till en grå smet.

Första stoppet på vandringen är en bänk på Vasagatan. Här är kön lång tidiga morgnar när det serveras gratis frukost.

Angie Gray

Exkluderande arkitektur

– Vet ni vad exkluderande arkitektur är?

Det frågar Hasse när vi tagit oss in i på centralstationen. Förutom ett par timmar är den öppen dynget runt. Här har man gjort det svårt att sova – med meningen.

– På nätterna är det bara bostadslösa här. Möblerna är byggda så att inte vi ska kunna lägga oss ner.

Vandringen fortsätter mot centralbron. Varje fredag kommer två skåpbilar hit och smäller upp bord och bjuder på buffé, berättar Hasse.

– Vet man vart man ska gå och när så det finns alltid käk. Jag tror att det kan vara svårt för folk som är vana vid att lösa det på ett annat sätt att förstå.

Hasse har spelat bas på heltid i tio år. "Bass. It's like guitar but cooler", är ingraverat i hans halsband.

Angie Gray

Förändrad attityd: "Värdefullt"

Hasses vanliga sovplats var en lång gång vid Rådhusets tunnelbana. Men vid en trappuppgång som finns till enbart som genväg från gatan ned till järnvägsspåren, har han också spenderat natten.

Ytan är bara ett par kvadratmeter, men här kan upp till 20 personer ligga och sova. Platsen är populär av en anledning:

– Om ni böjer er ned och känner på golvet förstår ni. Det är varmt. Den här fläcken är den enda ytan i Stockholm jag känner till med golvvärme. Vissa sätter sig tidigt på eftermiddagen för att paxa plats.

Ett litet utrymme med varmt golv i ett trapphus ned till Centralen kan vara sovplats till 20 bostadslösa vissa nätter.

Angie Gray

“Ansiktsuttrycket när de ser oss ligga här, det måste se jävligt märkligt ut”, säger Hasse.

Angie Gray

Hasse beskriver förvånade blickar bland de som går förbi. Samtidigt upplever han att attityden mot bostadslösa har förändrats.

– Om man såg en bostadslös för 25 år sedan tittade man rakt fram för att inte råka få ögonkontakt.

Så är det inte nu. Folk stannar och pratar.

– Och inte om vår situation utan allt annat. Sånt där är värdefullt som bara den.

Hasse Karlberg har varit bostadslös i snart ett decennium. “Det är långt ifrån så hopplöst och jobbigt som man tror”, säger han.

Angie Gray