En ensam spotlight lyser upp scenen på Riksteatern i Hallunda. In kommer cirkusartisten Sébastien Klink bärandes på en metallställning av rör, hopbundna med snören. Han ställer upp den på golvet och tar ett prövande steg upp. Ställningen håller. Han tar ett steg till och metallställningen rasar ihop.

Den 16 februari är det premiär för föreställningen Tipping point, av det Albybaserade cirkuskompaniet Cirkus Cirkör. Efter premiären i Hallunda ska de turnera runt i Sverige och återvänder till Stockholm i juni, sedan bär det av ut i världen.

– Det är en spännande men tidskrävande föreställning, mer komplex än vad vi trodde, säger regissören Alexander Weibel Weibel.

Alexander Weibel Weibel kom till Sverige från Spanien 2005 och började cirkusskolan i Botkyrka. Han har jobbat med Cirkus Cirkör till och från under många år, bland annat som cirkusartist i världssuccén Knitting peace.

Angie Gray

Utöver regissör är han själv cirkusartist, musiker och intresserad av teknik. Och teknik är definitivt en stor del av föreställningen, som handlar om de strukturer vårt samhälle är uppbyggt av och hur vi alla spelar en del i det.

Utmanande tema

En central del på scen är en stor formation av metallrör som är hopbundna av snören. Strukturen hålls samman med hjälp av tryck, kraft och balans, utan att de olika delarna rör varandra. Minsta förändring kan få den att falla.

Sébastien Klink och Morgane Stäheli är specialiserade på partrapets. De är helt beroende av varandra för att hålla sig uppe i luften.

Angie Gray

– Det är ett spännande tema och en fin metafor för vårt samhälle, alla element måste vara i balans. Jag har varit intresserad av principen länge och kom på att den fungerade ihop med tematiken om demokrati och samhällets strukturer, säger Alexander Weibel Weibel som håller en liten modell av den stora ställningen i händerna.

Det har inte varit ett lätt projekt och än är inte föreställningen helt klar. Dels har det varit utmanande att få det tekniska att fungera för de fem cirkusartisterna, dels försöker de hitta balansen i hur tematiken framförs genom bland annat hårhängning, partrapets och fotjonglering.

Med på scen finns även Axel Fagerberg, som framför musiken som han även har komponerat. 70 procent av instrumenten som används har han byggt och designat själv. – Det är roligt att leka med kontext, jag har till exempel blandat in ljudet av mina föräldrars tvättmaskin, säger Axel.

Angie Gray

– Det vi ska lista ut är hur mycket man vill berätta. Det är lätt att det blir diffust men vi vill heller inte att det blir övertydligt. Vi har inget manus men jobbar med artister på en oerhört hög nivå som via sina discipliner kommer att skapa berättelser. Det är både spännande och nervöst, förra veckan var allt övertydligt men just nu är inget tydligt, säger han och skrattar.

Det finns hopp

På scen kommer Sébastien Klink in igen. Den här gången har han med sig sin trapetspartner Morgane Stäheli. När de båda kliver upp på den till synes bräckliga metallställningen så håller den.

Ställningen hålls ihop med hjälp av tryck enligt principen tensegrity. Om balansen mellan rören förstörs så ramlar akrobaten Sébastien Klink ner på golvet. I bakgrunden: Quentin Dubot.

Angie Gray

– Vi vill att publiken går härifrån och känner att det inte är kört, det finns hopp trots att vi lever i ett samhälle som blir alltmer polariserat. Många svarar innan de ens har hört frågan och vi kommer längre ifrån varandra. Men vägen framåt är tillsammans, säger Alexander Weibel Weibel.