En trappa upp från myllret på Storgatan ligger rummen i fil i den gamla våningen.
Salonger och sovrum är inredda som moderna kontor, men i den stora salen i mitten finns de murriga möblerna kvar och väggarna pryds av konst och antikviteter som pantsatts men aldrig hämtats ut.
– Ibland känner jag mig som en museiintendent, säger bolagets vd Peter Sundström och drar upp ett golvur daterat 1823.
Armbandsur har alltid använts för att låna pengar på pantbarnker. De här löstes aldrig ut och blev kvar på Storgatan 8.
Johan Sjölund
Han berättar historien om bondsonen Johan Alfred Jansson från Östergötland som flyttade till Stockholm med ett par hundra riksdaler på fickan och en näsa för affärer.
Hur han började som skomakarlärling, hur han så småningom började med pantbelåning bakom ett draperi i butiken och sedan startade det bolag som idag är Pantbanken Sverige AB.
Personalen på Storgatan 8 i. Fotografiet är taget 1925 i samband med J.A Janssons (andra till höger i bild) 80 års dag.
Okänd/Pantbanken Sverige
Den 7 november 1873 flyttade han – endast 28 år gammal – rörelsen till större lokaler på Storgatan 8.
– På den tiden var det här inte någon av de finare delarna av staden. Strandvägen fanns ännu inte och Storgatan var en huvudgata med lönnkrogar och sjåare.
Företaget gick bra, och efter några år köpte Johan Alfred Jansson loss fastigheten på Storgatan 8 och flyttade in i den stora bostadsvåningen. Innan han dog, 96 år gammal och enligt uppgift äldst i hela Hedvig Eleonora församling, grundade han den stiftelse som har ägt bolaget i snart 100 år.
Därmed slapp han se sina söner sätta sprätt på pengarna, berättar Peter Sundström. Han lade också en stabil grund för framtiden.
– Det är därför vi inte har haft massor av ägare genom åren, och det blir inte heller någon kvartalsekonomi.
Trasiga armbandsur och falskt guld i källaren på Storgatan 8.
Johan Sjölund
Kanske har det också bidragit till att all den historia som fortfarande sitter i – och på – väggarna inte har rensats ut.
Huset har inte bara bevarade kakelugnar utan även två vedspisar i köken. I källaren finns kaffeburkar märkta "falskt guld" och "trasiga armbandsur". Och på vinden bland pälsar, kristallkronor och allsköns bråte står grundarens gamla potta kvar.
August Strindberg pantsatte sitt bohag på Storgatan 8. Självporträtt från Schweiz, 1886.
August Strindberg/Wikimedia
Vissa historier är mer kända än andra.
Som när August Strindberg klev in genom entrédörren efter skilsmässan från Harriet Bosse och belånade sitt bohag från våningen på Karlaplan.
– Böckerna löste han ut, men resten ville han inte se igen.
Under ett och ett halvt sekel har folk pantat allt från vardagliga bruksföremål till guld och ädelstenar. Men medan behoven består har föremålen växlat något.
Högst upp på vinden på Storgatan 8 – cykellager omkring år 1950.
Okänd/Pantbanken Sverige
Längre tillbaka var det vanligt att kunderna kom in med cyklar, symaskiner, lakan och finskor. På 1980-talet var kassettradioapparater och reseskrivmaskiner populära värdesaker, och i dag lånar många kunder på lyxiga handväskor och klockor, berättar Peter Sundström.
– Förr pantsatte man det nödvändiga och idag lånar man på det onödiga, om man ska generalisera.
Peter Sundström, vd på Pantbanken Sverige och Isabell Winberg, kontorschef på Östermalm.
Johan Sjölund