Minns ni Hans Lifsten? Innan jul tog han tidningens hjälp att efterlysa de två män som hjälpte honom när han fick hjärtstopp. Han ville tacka dem och ge dem varsin medalj.
Efterlysningen gav snabbt resultat. Så snart artikeln var ute på webben började det plinga i telefonen hos Haris Sadovic; 33-årig Farstabo och tvåbarnspappa.
Flera bekanta hade hört om hans insats. Nu ville de uppmärksamma honom på att Hans sökte kontakt.
För Haris Sadovic var det en lättnad att läsa artikeln. Det sista han såg av Hans Lifsten den där dagen i oktober, var när han medvetslös skjutsades iväg i ambulans.
– Jag blev superglad när jag såg artikeln. Innan visste jag inte om han fortfarande var vid liv, säger han, med en nick mot mannen som står livs levande bredvid honom.
Ett livsviktigt beslut
Vi träffar dem i köket hemma hos Hans Lifstens särbo Britt-Marie på Värmlandsvägen. Drygt tre månader har gått sedan dramat på gatan utanför.
Hans Lifsten höll på att lasta en trasig tvättmaskin på ett släp, när han tappade medvetandet och föll ihop.
Samtidigt var Haris Sadovic ute och cyklade med sina barn, tre och fem år gamla. De hade redan besökt tre lekparker. På väg hem beslöt Haris i sista stund att de skulle ta en annan väg, så att de hann förbi en till.
Det var ett beslut som kom att bli livsviktigt.
– När jag kommer cyklande ser jag Hans ligga uppe på släpet med ansiktet neråt. Jag känner direkt att något är fel, berättar han.
Okänd man hjälpte till
Haris hoppar av cykeln i farten och säger åt sina barn att vänta en bit bort. På Britt-Maries uppmaning ringer han 112.
Därefter börjar han göra hjärtkompressioner på den livlöse Hans.
– Jag har övat både på jobbet och i militären så jag vet hur man gör, berättar han.
Men att göra det när ett liv står på spel, med två skrikande barn i hasorna, är förstås en annan femma. När Haris ser en man en bit bort på gatan, ropar han åt honom att komma.
Tillsammans turas de om med hjärtkompressionerna tills ambulansen kommer och vårdpersonal tar över.
Vem den andre mannen var vet varken Haris eller Hans.
– Han pratade engelska och hade en hund. Det var tur att han kom, det hade varit för mycket annars, säger Haris Sadovic.
Hans Lifsten kördes till Södersjukhuset där han hölls nedsövd i tre dagar innan han vaknade upp. Några veckor senare var han hemma igen.
– Jag är väldigt tacksam både mot de som hjälpte mig här och mot sjukvården som tog så bra hand om mig, säger han.
När Mitt i Söderort mötte honom senast kände han sig ”80-85 procent”. Den här gången säger han ”90-95”. Det går framåt.
Vilka procent är det som saknas?
– Det är balansen. Det är lite svårt att hålla ordning på fötterna.
Efter lite mer prat i köket är det dags för medalj- och blomsterceremoni. Hans Lifsten har låtit tillverka en medalj med texten ”Tack, du räddade mitt liv”, som han överräcker till Haris Sadovic.
– Han borde bli Årets Farstabo. Det röstar jag för!