Musiken tystnade för länge sedan. Trots det fortsätter Lorry att ge ekon efter sig.

Utanför danspalatsets gamla lokaler i korsningen Fredsgatan-Vegagatan har Mitt i stämt träff med Per Hellgren, författare och Strängnäsbo. Hans koppling till Sundbyberg har varit föga, men för fem år sedan stärktes den.

När han bläddrade i gamla tidningar sprang han nämligen på fallet Ulla Persson.

– Jag hade aldrig hört talas om det. Men det är en jättegrej alltså, det var ju värsta mysteriet.

Per ville veta mer. Han dök ner i polisens arkiv och när han kom upp igen hade han en roman med sig: "Tre flickor", baserad på tre verkliga försvinnanden mellan 1959 och 1965.

I lokalerna på Fredsgatan förbereder Meno Male sig för öppning, men på 1960-talet var det danspalatset Lorry som huserade här.

Mikael Andersson

Boken släpptes häromveckan. I den tas läsaren bland annat tillbaka till vintern 1961 och 25-åriga Ulla Perssons sista besök på Lorry.

– Hon hade sina dansskor i en kasse, klev på buss 15 nere vid Tulegatan och åkte hit, berättar Per.

Vem var hon?

– Hon var mycket i partysvängen, träffade många män och ville väl ha kul i största allmänhet.

– Så det är en jävla tragedi, att hon förmodligen träffade fel sorts karl.

Försvunnen i månader

I Ullas dagbok kan man läsa om en "Rolf" som hon planerade att umgås med den där ödesdigra kvällen.

Vem han var lyckades polisen aldrig lista ut.

– Polisen sammanställde män ur hennes dagbok. Alla hette Sven och Rolf. Det var vanliga namn på den tiden, de hade svårt att hålla isär dem, säger Per.

En gammal karta över Sumpan har kommit till användning i arbetet med boken. "Det är väldigt kuperat. Jag har någon figur i boken som säger att 'fan, hela staden är byggd i suterräng, bara backar var man än går'", säger Per Hellgren.

Mikael Andersson

Efter Lorrybesöket försvann Ulla.

Först tre månader senare hittade polisen henne, i Sigtunaskogen.

– Hon var infryst. De fick skära upp hela marken, lasta upp henne på en lastbil och köra henne till rättsmedicin. Det tog en vecka att tina upp henne, säger Per.

Dödsorsaken har aldrig slagits fast. Inte heller har någon befunnits skyldig till Ullas död.

Men i Pers bok får gåtan en förklaring.

Finns inga anhöriga

Det är inte de enda friheter han har tagit sig. Såväl namn som adresser har ändrats, för att understryka att det rör sig om en roman. Till exempel har Ulla döpts om till "Ebba".

Per tror dock att den som är bekant med fallet kommer att känna igen sig.

– Det finns inga anhöriga och det är därför som jag också har kunnat gå ganska långt i det här.

För honom är det viktigt att skriva om sådant som inte finns i vanliga deckare eller tidningsartiklar.

– Analogt polisarbete, det är det jag vill skildra. Då måste jag gå till originalkällorna och läsa originalhandlingar.

Per Hellgren är beredd på att få brev från sundbybergare som minns fallet Ulla Persson. "Det har påverkat många mycket, väldigt emotionellt alltså. Många kände henne, hon bara försvann, det är hemskt", säger han.

Mikael Andersson

Att han blickar bakåt i sitt skrivande är inte en slump. På sextiotalet kom de första böckerna i Sjöwall Wahlöös serie om kommissarie Beck.

Per beskriver sina böcker som en hommage till dem. När han häromåret släppte den första i serien, "En instängd man", gjorde självaste Leif GW Persson tummen upp.

– Han gillade den jättemycket. Jag tror att det är just för mina premisser, att gå djupt in i den här tidens polisarbete. Många fyrtiotalister upplever det som väldigt nostalgiskt.

Har boken något värde utöver det nostalgiska?

– En bibliotekarie som hade läst boken sade: "Det här är ju samhällskunskap!"

Mystisk bil

Skildringen av bilismens framväxt är ett exempel. Enligt vittnesuppgifter ska Ulla Persson ha setts hoppa in i en Studebaker utanför Lorry.

Att hitta det fordonet var inte det lättaste 1961, konstaterar Per.

– Det fanns inget bilregister. Du kunde inte bara kolla på en nummerskylt och slå på en dator, utan varje län hade egna bilregister. Du var tvungen att kolla överallt, det var ett jävla meck.

Hade du kunnat skriva den här boken som en "true crime" i stället för som en roman?

– O ja. Men jag tror att true crime är roligast när det har en lösning och man kan skriva hela berättelsen. Den här berättelsen är oavslutad.