Svedmyra

– Hej, ska ni fota mig? Nyinflyttade Susanne Andersson, 54, tittar ut från sin balkong på Tussmötevägen i Svedmyra.

För bara några veckor sedan gick flytten dit för henne och grannarna på Gesundens gruppboende – grannar som hon har bott ihop med i decennier.

Ett år tidigare hade de evakuerats till Stureby när deras LSS-boende i Årsta underkändes på grund av brandskyddskrav.

Susanne har, likt de andra boende, autism och intellektuell funktionsnedsättning.

Mitt i träffar hennes syster Marie Tvetmark tillsammans med Gunilla Lagergren och Lisbeth Funelid, vars dotter respektive syster också bor på Gesunden. Samtliga är även gode män åt sina anhöriga.

Det kändes som ett fuck you-finger.

Från 48 till 34 kvadrat

I februari fick de se ritningar på det nya, permanenta boendet på Tussmötevägen. De fick inte se lokalerna innan flytten av respekt för dem som bodde där då, enligt stadsdelsförvaltningen.

– Man köper inte grisen i säcken. Men vi hade inget val. "Passar det inte så får Susanne flytta" fick jag höra. Att få en plats på ett annat boende kan ta 3–4 år. Dessutom är de andra som bor där som hennes familj, säger Marie Tvetmark.

I Årsta bodde Susanne på cirka 48 kvadratmeter med kök och sovalkov.

Redan när Marie Tvetmark såg på ritningen att Susannes nya lägenhet är 34 kvadratmeter, och saknar avskild sovplats, protesterade hon. När hon besökte den första gången bröt hon ihop.

– Jag började storböla, säger Marie Tvetmark.

Gunilla Lagergren och Lisbeth Funelid är kritiska till stadsdelens hantering av flytten och tycker inte att de har haft något att säga till om. "Det här är drägliga snarare än goda levnadsvillkor som det ska vara enligt lagen", säger Gunilla Lagergren.

Christian Lärk

För att Susanne ska få en sovalkov som de andra boende vill de anhöriga ta bort en del av väggen till ett angränsande rum.

Agnes Mirota Haglund, biträdande avdelningschef på Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsförvaltning, säger att de förstår att det kan finnas ”olika uppfattningar om hur en lägenhet bör vara utformad”.

– Men vår samlade bedömning är att de krav som finns uppfylls i det här boendet som är byggt för att vara en gruppbostad.

I Stockholms stads funktionsprogram står det att lägenheter i gruppbostad bör ha en sovplats som är helt avskild från kök och delvis avskild från vardagsrum.

Så är det inte i det här fallet, varför kan man inte riva väggen?

– Lägenheten har fungerat som en gruppbostad tidigare, vår bedömning är att den uppfyller kraven.

"Vår skyldighet"

Susanne själv är entusiastisk när Mitt i är på besök. Då och då avbryter hon sig själv för att krama sin syster Marie.

– Våra anhöriga kan inte göra samma analys som vi kan och det är vår skyldighet att se till att det blir så bra som möjligt utifrån de rättigheter de har, säger Marie Tvetmark.

Marie Tvetmark och de andra vill riva en glasvägg mellan köket och det gemensamma vardagsrummet – men har fått nej.

Christian Lärk

Hon och de andra anhöriga vill dessutom ta bort en glasvägg mellan sällskapsrummet och köket för att få bort ”institutionskänslan” – men har fått nej.

– Att vi reagerar så starkt beror på att vi såg hur bra de hade det tidigare och hur mycket sämre de får det. Jag är rädd att det blir ett väldigt ensamt liv för min syster, säger Lisbeth Funelid, vars syster ofta sitter i sällskapsrummet.

"Kommunicerat det vi kan"

De anhöriga har försökt få till ett möte med ansvariga på förvaltningen för att diskutera boendesituationen, men har fått nobben.

– Allt var ”klubbat och klart”. Det kändes som ett fuck you-finger, säger Marie Tvetmark.

Agnes Mirota Haglund menar att det var bråttom med flytten. Hon utesluter inte att det kan göras anpassningar i framtiden om stadsdelen ser att det finns behov.

– Vi har har kommunicerat det vi kan. De anhöriga har fått lämna sina synpunkter och nämnden har fattat ett beslut. Vi har träffat dem flera gånger inför flytten, säger hon.