Mörkt, kallt, blött och monotont. Men också en plats där kreativiteten får tid och bränsle.
Så beskriver Rober Smeby tiden som banarbetare i Stockholms tunnelbana.
– Det är en intressant och lite mystisk plats att vara på. Nästa alla har färdats genom tunnlarna, men de är ändå lite hemliga.
Med hjälp av olja, kol och digital teknik blir tunnlarnas interiörer ett slags suggestiva landskapsmålningar där spelet mellan ljus och mörker kittlar fantasin.
– I den underjordiska miljön finns paralleller till myter, legender och religion. Man får aldrig slut på idéer där.
Andra bilder är mer av stilleben. En spade, ett par arbetshandskar eller en varselväst vittnar om det arbete som ligger till grund för den underjordiska infrastrukturen. Men arbetarna själva syns inte i bild.
– Mina bilder relaterar till arbetarkonst – det finns en arbetarkänsla – men de är inte helt och hållet arbetarkonst.
Influerad av tv- och rollspel tolkar Roger Smeby miljöerna genom objekt, snarare än karaktärer.
– I det här fallet är det betraktaren som är människan i narrativet, säger Roger Smeby.
Flyttar in i ny ateljé
I somras tog Roger Smeby examen från Kungl. Konsthögskolan. Just nu håller han på att installera sig i en ny ateljé på Sveavägen. Men han har inte stängt dörrarna till underjorden och funderar på att fortsätta jobba där på deltid.
– Jag trivs bra med det, jag har tid att tänka när jag går omkring med en skyffel i handen. Jag skulle föredra det framför något som ligger för nära det jag göra i ateljén.