Stockholm/Tensta

Det första som händer är att känslorna ska få en kropp.

– Glad!

En flicka sträcker båda armarna rakt upp i luften.

– Ledsen!

En annan sjunker ihop på golvet och gömmer ansiktet.

– Arg!

En tredje stampar hårt i golvet.

Känslorna får synas i armar, axlar, fötter och ansikten. Det finns inga steg som måste bli rätt och ingen koreografi som ska sitta.

Bara dans.

Det är poängen med Dansa utan krav, en verksamhet för tjejer 11–19 år som kämpar med psykisk ohälsa. Många hittar hit genom skolsköterskan eller kuratorn. Just den här eftermiddagen i Tensta är alla runt elva år.

”Man ser att de här tjejerna behöver en plats där de får vara sig själva och vara fria en dag”, säger ledarna Sylvia El Yahiaoui Ström och Amanda Marcher.

Angie Gray

”Här är jag mer mig själv”

Men innan dansen börjar kommer en flicka in med tårar i ögonen. Hon är ihopsjunken och håller sig för sig själv. En nära anhörig har dött samma dag.

Någon räcker henne en riskaka.

– Vi fikar och hänger lite i början, för att de ska landa och för att en del kanske inte har ätit så bra, säger ledaren Sylvia El Yahiaoui Ström.

Sedan ställer sig tjejerna i en cirkel. Alla ser alla och gör en staty av en känsla.

– Det handlar om att använda dans som känslomässigt uttryck. Det spelar ingen roll vilken arm eller vilket ben du använder, säger Sylvia.

Tjejerna speglar varandras rörelser och turas om att bestämma.

Angie Gray

Musiken börjar och de dansar två och två, tillsammans och var och en för sig.

– Här i dansen är jag mer mig själv än i skolan. Ingen bryr sig eller dömer dig här inne, säger en av tjejerna.

Varför kan du vara dig själv här?

– För att alla här bara vill vara sig själva, tror jag.

Kroppsspråket ändras

Ledarna känner igen det. Många kommer hit med oro, stress eller ont i magen. Det kan synas på hela kroppen.

– En del har ett väldigt litet kroppsspråk. De vågar inte sträcka ut armarna eller öppna upp bröstkorgen. Axlarna lutar framåt, säger Amanda Marcher.

Men efter några veckor kan något förändras.

– Plötsligt är det den som varit mest blyg som tar i mest. Någonting har lossnat.

Ger en paus

En av tjejerna beskriver vad som händer med henne när hon kommer hit:

– Många gånger när jag kommer hit känner jag mig arg eller ledsen. Men så börjar jag bli lite glad och känna mig mer fri. När jag kommer hem är jag fortfarande glad. Jag har inget att tänka på, jag glömmer allt.

Och efter några låtar händer något med flickan som kom in med sorgen.

Hon ler.

Kroppen, som nyss varit hopdragen, blir friare och rörelserna växer. För en stund finns bara musiken.

En flicka berättar att hon har provat många andra aktiviteter men lämnat dem: "Jag trodde att det skulle bli samma sak med dansen. Men när jag började här kändes det tryggt och kul."

Angie Gray

Du känner dig fri.

– Du känner dig fri när du dansar. Det är ett bra sätt att visa sina känslor på, säger en av tjejerna.

En annan berättar om en ”box” i hjärnan. En lärare har sagt att man kan lägga dåliga minnen där och sedan kasta bort nyckeln.

– Så är det lite med dansen. Här är jag i en annan box där jag får ha mycket fantasi. Här gör jag vad jag vill.

En stund att landa

När dansen är slut är det dags för guldstunden, där alla får berätta om något från dagen – bra eller dåligt. Det som sägs stannar där; ledarna försöker inte lösa flickornas problem.

– Genom att vi inte pratar så mycket om vad som har hänt får de också mer frihet. De måste inte vara den där personen som alltid känner sig som ett problem eller som den som är annorlunda, säger Sylvia.

Här behöver de inte prestera. De behöver inte komma med en förklaring.

– När du kommer hit är du välkommen. När du inte är här är du saknad.