Göteborg

Året var 1946 när ett ofött barn utannonserades i veckotidningen Husmodern: Ett ungt, friskt par av god familj sökte ett gott adoptivhem till sin blivande bebis.  

Bara 21 dagar gammal hämtades flickebarnet av nya föräldrar. Då låg hon nerbäddad i en uppfälld resväska i ett vardagsrum i Stockholm.

Så började Eva Arminis liv.

När hon var sex år berättade adoptivmorden att Eva hade legat i en "annan tants mage som inte ville ha henne".

Under hela uppväxten följde hon sedan sina biologiska föräldrar, en journalist och en mannekäng, på håll i tidningarna.  

I tjugoårsåldern tog Eva mod till sig och skickade ett brev till sin pappa.  

“Svaret kom omedelbart med telegrambud...”  

Framröstad av lyssnarna

Hur historien fortsätter får vi veta först 12 juli när Eva Armini sänder sitt sommarprat i P1. För i slutet av maj stod det klart att det var hennes historia som lyssnarna ville veta slutet på. 

– Det känns otroligt uppiggande och roligt att bli framröstad. Att sommarprata är ett format som passar mig. Det är en gammal dröm!

Men det var på håret att det blev just den här sommaren. 

– Jag har tänkt söka flera gånger tidigare utan att det har blivit av. Men i år fick jag en ingivelse en söndagskväll och kollade när ansökningstiden gick ut. Då var det tre timmar kvar och jag fick kraft att skicka in. Det gick hastigt!  

"Magiska sammanträffanden"

Evas berättelse beskrivs som en släkthistoria och om hur personer formas av omständigheter. 

– Jag var väldigt nyfiken på min bakgrund och hade många funderingarna kring om jag var lik mina biologiska föräldrar. Naturligtvis fanns frågan varför de lämnade bort mig, men den tonas ut genom åren.  

Det är ingen hemlighet att hon träffade sin far.  

– Det blir ett väldigt oväntat och spännande möte som leder till flera återföreningar med biologiska släktingar. Det sker också andra magiska sammanträffande under livets gång som nästan är svåra att tro på.  

Hon lyfter även hur hon har präglats av att vara adopterad.  

– I hela livet och särskilt när jag växte upp var det min starkaste identitet. När jag träffade nya kompisar berättade jag alltid att jag var ett adoptivbarn. För mig var det viktigt för i min uppväxt fanns det problem och jag kände att jag inte hörde ihop med dem. Jag var inte lik mina adoptivföräldrar, jag var min egen. Jag fick en drivkraft av att vara mig själv. 

Men inget är svart och vitt här i världen. Eva berättar även om det fina hon fick med sig från adoptivhemmet.  

– Min mamma sydde väldigt fina kläder till mig. Det gav mig både självförtroende och ett stort modeintresse som har varit en röd tråd genom hela livet.  

Vad betyder det för dig att dela den här historien? 

– Jag vill visa att man kan göra saker av egen kraft även om man växer upp i svårigheter. För att få ett spännande liv måste man ofta skapa det själv. Det kan vara bra att bli påmind om.  

Eva hoppas även att bjuda på en del skratt.

– I programmet framkommer att jag är väldigt oförvägen och hur jag reser hit och dit som 17-åring. Och genom att vara orädd med ett starkt självförtroende har jag naturligtvis gjort misstag. Det blir ett ovanligt program.