– Lukten var så stark. Det luktade av järn. Och ljudet av människor som skrek.

En vecka har gått men när Ekeröbon Zaid Al Hussen berättar om händelserna vid Valhallavägen så är det som om han är där igen.

– Jag ser hur bussen kör in i de två stationerna och gjorde sönder dem, helt och hållet. Det gick så snabbt, det var svårt att tro på det jag såg, säger han.

Vad tänkte du?

– Jag tänkte inte alls, men jag fylldes av rädsla och det var den som fick mig att springa in i situationen för att hjälpa till.

Efter en tidigare skada gick Zaid på kryckor. Nu slängde han kryckorna och sprang på den skadade foten.

– Jag kände inte foten. Det är något mänskligt jag gjorde, och det kom utan tanke, säger han.

Under vårt samtal tystnar Zaid ibland, när bilderna från händelserna blir extra tydliga i huvudet.

Mikael Andersson

Det han möter är en busshållplats förvandlad till ett inferno. Zaid minns detaljerna. Vad han såg till höger om sig, vad han såg till vänster. Människor som skriker, som springer, som ligger på marken, livlösa.

– Jag förstod att jag måste fokusera på de som fortfarande lever, säger han.

Rösten nådde inte fram

En man står lutad mot ett träd, tydligt medtagen. Tillsammans med en annan person kan Zaid sätta ner mannen på marken och undersöka honom. Han upptäcker att mannen blöder vid benet och inser att han behöver något att knyta om, för att stoppa blodet.

– Jag skrek att jag behövde hjälp. Det kändes som om jag skrek det högsta jag gjort i hela mitt liv, men rösten nådde inte långt.

En kvinna med en matkasse hör, tömmer maten på gatan och ger plastpåsen till Zaid som knyter den hårt om mannens fot. När han sedan sitter där och håller trycket tittar han upp och tar in kaoset omkring sig.

– Jag såg allt blod och jag hörde alla människors gråt och skrik. Då kändes det som om jag skulle svimma, berättar han.

Efter olyckan har många stockholmare besökt Valhallavägen för att tända ett ljus eller lägga ner blommor.

Niklas Loman

Han tvingar sin blick bort från trottoaren och upp i himlen.

– Jag sa till mig själv "snälla Gud ge mig styrka". Och då ser jag, uppifrån på min högra sida, hur ambulanshelikoptern kommer. Det går inte att beskriva den känslan.

Ambulanspersonal tar hand om mannen som Zaid hjälpt och platsen blir snabbt full av blåljus.

– Jag kunde bara tänka att vi måste hjälpa fler, att människor dör. Men en polis kom och höll mig tillbaka, han sa att räddningspersonalen var där nu, berättar Zaid.

Skakade

Han fick sätta sig i en skåpbil där dörren kunde stängas för kaoset utanför.

– Vi hörde ljuden och såg blåljusen, men det var tystare. De tvättade blodet från mina händer och förklarade vad som hänt. Jag skakade, men de lyckades lugna ner mig.

Under vårt samtal tystnar Zaid ibland, när bilderna från händelserna blir extra tydliga i huvudet. Minnesbilderna finns med hela tiden, förklarar han.

– Men då och då är det en speciell känsla som slår till, det är svårt att förklara, men som om det är overkligt, säger han.

Hyllad

Han har berättat om händelserna flera gånger, i massor av sammanhang. Aftonbladet var först, de stötte på honom på väg upp mot tunnelbanan bara en kort stund efter han lämnat Valhallavägen. Sedan dess har han intervjuats mängder av gånger och blivit hyllad som en hjälte.

Gamla lärare har hört av sig och berättat att de är stolta och att de finns där om han behöver stöd – efter vårt samtal denna eftermiddag ska Zaid upp till Tappströmsskolan och träffa sina gamla lärare och rektor.

Efter han lämnat olycksplatsen tog Zaid tunnelbanan till Brommaplan där han mötte en vän som skjutsade hem honom till Ekerö. "Jag satt hela vägen och tänkte 'vad är det jag har varit med om?'".

Mikael Andersson

– Det har betytt mycket med stödet och att få berätta om det. Men oavsett hur många gånger jag pratar om det så kommer människor aldrig kunna ta in vad jag såg den dagen, säger han.

Tacksam

Zaid återkommer till tacksamheten, över sina vänner, sina föräldrar, Sverige som välkomnat honom och hans familj från Syrien, lärare som lärt honom första hjälpen. Men också tacksamhet för att han lyckades hjälpa någon, mitt i tragedin.

– Jag tänker mycket på de som förlorade sina nära den dagen. Det var någons anhörig som ville åka hem till sitt fredagsmys efter att ha jobbat hela veckan. Och på en millisekund så är de borta, säger han.

– Tack och lov lyckades jag rädda någon.