Upplands Väsby

Det var på kvällen den 5 augusti 2015 som 21-åriga Ida Johansson miste livet under en joggingtur i Runbyspåret. Brottet väckte sorg och bestörtning, men blev även starten för ett engagemang för kvinnors rätt att kunna springa tryggt och säkert.

– Det som hände var fruktansvärt. Efteråt handlade debatten mycket om uppmaningar till kvinnor som "spring inte ensam, spring inte med hörlurar, spring inte med åtsittande kläder eller när det är mörkt." Men man ska inte skuldbelägga den som springer, alla ska kunna springa utan att vara rädda, säger Ulrika Säfström Sunnerfelt.

Tidigt initiativ

Det var under hashtaggen Springmedkärlek på sociala medier som hon och flera ur Facebookgruppen Springande tjejer tidigt tog initiativ till ett löpevent, som kan utföras var som helst. Första året var det över 22 000 som var med och sprang.

Idas mamma Karin Johansson, som varit mycket restriktiv med intervjuer efter förlusten av dottern, berättar för Mitt i att familjen uppskattar initiativet.

– ”Springande tjejers” och Ulrikas initiativ hjälpte oss initialt i den akuta chocken och sorgen efter förlusten av Ida. Att evenemanget fortsätter efter så lång tid känns ändå viktigt. Ingen ska behöva välja mellan frihet eller trygghet. Alla ska kunna röra sig fritt i det offentliga rummet oavsett vem du än är, säger hon.

Var som helst

Loppet kan springas var som helst, när som helst.

– Det handlar om mer än löpning. Jag och många andra har alltid Ida i tankarna när vi är ute och springer. Det handlar om att hedra hennes minne och alla människors rätt att röra sig fritt utan att vara rädd, säger Ulrika Säfström Sunnerfelt.

Ulrika har fått många meddelanden om folk som sprungit och lagt upp på sociala medier under #springmedkärlek.

– Många skriver att de gör det för sina barns och döttrars skull, för deras säkerhet. Även män som skriver att de inte vill ha ett samhälle där man inte kan röra sig fritt.

Springer varje dag

En som också engagerat sig i trygg löpning är Väsbybon Päivi Karlsson. Hon var själv ute och sprang i Fresta, i dimman, samma kväll som Ida miste livet.

– Min dotter ringde och berättade om det fruktansvärda som hänt. Hon sa: "Nu åker du hem och springer aldrig mer ensam." Men vi ska kunna springa utan att vara rädda, säger Päivi.

Hon är själv inbiten löpare och springer varje dag, allt från 1,6 kilometer till 2,5 mil, beroende på dagsform och ambition.

– Att springa med kärlek är ett jättebra tema. Det handlar även om kärleken till oss själva, att det inte ska vara någon prestation.

Men vi ska kunna springa utan att vara rädda.

Hon tycker också det är viktigt att spåren hålls upplysta och att buskar och sly röjs runt spåren för att känna sig trygg.

– Det är viktigt även kring gångvägar.

Nu funderar Päivi på att åter igen starta en löpargrupp för alla som är sugna att springa tillsammans i Väsby.

– Vi hade en löpargrupp för kvinnor i Sandaskogen före pandemin, men vi har inte kommit i gång igen.

Känner du dig trygg när du är ute och springer ensam?

– 50 procent av tiden. Om det är folk ute i skogen, som pensionärer på arrangerade promenader eller folk som rastar sina hundar, så ja. Men jag springer inte ensam i mörkret.