"När jag fick barn kändes det självklart att de skulle lära sig persiska. Men det var inte så enkelt, det fanns knappt något material, ingen öppen förskola eller babyrytmik. Då kände jag att jag gör det själv! Sedan dess har jag läst barnböcker på persiska på olika bibliotek och haft sångstunder på gräsmattan bakom Dalenparken. Det har alltid varit mer efterfrågan än vad vi kunnat ta in. Jag har översatt sånger som “Imse vimse spindel”, “Lilla snigel” och “Blinka lilla stjärna” så att de känner igen sig.
Jag valde att skriva mina barnböcker på persiska med latinska bokstäver. Barnböcker som är skrivna på persiska hjälper inte alltid oss som är uppvuxna i Sverige. Många småbarnsföräldrar kan inte läsa på persiska, men vill ändå introducera språket för sina barn. Det blir som en inkörsport och inkluderar den grupp som annars inte får vara med alls. Böckerna om Darya och Donya kom till genom en lek med min son. De växte fram mellan middag och läggdags. Till och med vår katt Jon Bon Jovi finns med.
När jag flyttade från Gotland till Stockholm kändes det mörkt, kallt och trist. En stad där ingen hälsade på någon. Man kunde stå och gunga sitt barn bredvid en annan förälder i parken utan att de mötte ens blick. Så flyttade vi till slut till Dalen av en slump för sex år sedan och det kändes som att komma hem. Här hälsar folk glatt, det grillas på gårdarna och vi bjuder in varandra på våra olika högtider. Nu planerar jag att styra upp filmkvällar i någon av gårdslokalerna.
Det gör något med ett samhälle. Det är inte konstigt att barnen äter lite olika på förskolan, har olika kläder eller föräldrar som inte ser likadana ut. Vi kan göra annat som är roligt och viktigt än att fokusera på vem jag är och vem du är och var gränsen går mellan oss. Jag tror att kulturen har en fantastisk förmåga att föra samman människor. Genom att sjunga, se film och spela spel så kan människor mötas. Alla mår bättre av det."