Säg Benjamin Syrsa och en svensk åhörare börjar med stor sannolikhet att tänka på Bengt Feldreich. Men när Disneyrullen Pinocchio skulle dubbas på 1990-talet var det Jan Modin som axlade rollen som den träige pojkens samvete.
För honom har det blivit fler filmröster genom åren.
– Bärgarn till exempel, i Bilar. När folk fick nys om det kunde de säga: ”Öh, är det du som är Bärgarn? Säg nå’t som Bärgarn!”
Sådant får man bjussa på, tycker Jan. Det är emellertid inte i dubbningsbåset han har tillbringat flest år av sitt liv, utan på teaterscenerna.
Revolution
Den ett halvt sekel långa karriären finns nu nedplitad. Putte vill bli Jan är den 70-årige skådisens första bok och den tar det från början: nedkomst i Uppsala, uppväxt i Örebro, Tommy Steele, hajk och tonårsförälskelser.
Sedan kommer Malmö scenskola, jobb på Unga Klara vid Stockholms stadsteater – och sjuttiotalet. Som så många andra i kultursvängen sveptes Jan med av den tidens politiska vindar.
– Min storebrorsa sade: ”Vad fan, skulle du skjuta oss om det blev revolution?”
– ”OM?” sade jag. ”NÄR det blir revolution!”
Jan skrattar åt minnet. Det blev aldrig någon arkebusering inom familjen. Däremot tror han att sjuttiotalets idéer påverkade vissa andra val i livet, som att ofta spela barn- och ungdomsteater.
– I stället för att fiska efter roller på stora scener valde jag att spela för en publik med både rikemansbarn och dem som aldrig skulle bli ivägdragna på teater.
– Och att söka sig till en fri teatergrupp i en liten arbetarstad som Landskrona är också ett politiskt ställningstagande.
Där, på Skånska teatern, ingick Jan i en ensemble som han vill kalla ”avslappnad, musikalisk och lekfull”. Ett sammanhang han trivdes i.
Samtidigt innehöll de tidiga teateräventyren också besvikelser.
– Under de här åren hade jag svårt att hävda min rätt och det jag trodde på.
Ett exempel är när Povel Ramel ringde och ville ha med Jan i en show – bara några år efter att hans karriär börjat.
För sin insats tilldelades han DN:s Kasperpris. Showen fick dock svala recensioner och arbetades om. Då ströks även lyckade bitar, till exempel ett dansnummer som Jan älskade att framföra.
– I stället för att slåss för det tänkte jag: ”Om det blir bättre utan ska inte jag sätta käppar i hjulet.”
Men så en dag kom den, den uppskjutna tonårsrevolten.
– Jag fick barn själv och började att konfrontera mina föräldrar: Hur har jag blivit uppfostrad? Vad hände när jag var i hennes ålder? Varför pratade vi aldrig om saker och ting?
Ny pjäs på gång
Rannsakandet gav resultat för Jan, även i yrkeslivet. Rollen som konferencieren i en nittiotalsuppsättning av Cabaret ser han som en milstolpe.
– Då hade jag kommit så långt att jag kunde ta mig den platsen. Inte på bekostnad av andra, utan jag kunde bidra med min egen ”power” på något sätt.
– Det var ett sådant fantastiskt äventyr. Att få vara i en sådan enorm uppsättning och segla fram.
Vinden i seglen finns där än. 2019 spelade han på Stadsteatern i Vällingby, i Låt den rätte komma in. Och i augusti 2022 ställer han sig på samma scen för att repetera en ny pjäs.
Men han tackar inte ja till vilka uppdrag som helst. En syrsa värd namnet kan som bekant skilja rätt från fel.
– Jag får mest ut av att flöda i ett sammanhang där jag känner att jag kan lita på mina kamrater, där det är kärleksfullt och respektfullt.