Kungsängen

Den 6 september är det dags för den 42:a upplagan av Tjejmilen.

Sedan 1984 har Kungsängenbon Berit Käck, i dag 72 år, deltagit i alla lopp – utom ett.

Hur kan man hålla fast vid en vana i så många år – och fortfarande tycka att det är roligt?

– 1984, när det började, var jag över 30. Det var jag och några kompisar som hade börjat lunka lite. Och när man håller på sådär, så blir man ju lite bättre till slut.

– Då läste vi i tidningen att det skulle genomföras ett lopp – bara för tjejer. Första gångerna var det inte alls så många som deltog. Vi sprang på en cykelväg. Sen blev det 30 000 som sprang!

Det bästa träningstipset är att börja lugnt, menar Berit.

Angie Gray

Bosse hejar

Berits man, Bosse Käck, springer också mycket. Men under Tjejmilen har han en annan roll – som hejaklack. Sedan 1984 har han inte missat ett enda av Berits lopp.

– Det enda året som Berit inte kunde vara med var vi ändå där tillsammans och hejade, säger Bosse Käck.

En skillnad från början var just det där med tiden, berättar Berit.

– Det var ingen tidtagning då – och det var himla skönt. Det fanns ingen press. Ingen förutom jag själv visste hur fort eller långsamt jag hade sprungit.

Bosse och Berit Käck hemma i Kungsängen. I förgrunden: Berits 40 medaljer från Tjejmilen.

Angie Gray

Tre generationer sida vid sida

Vid det första loppet 1984 var dottern 10 år och sonen 7 år.

I den springande familjen Käck har traditionen levt vidare – i fjol sprang flera Tjejmilen.

– Förra året sprang vi tre generationer: Jag, dottern och barnbarnet.

Men hur kan något vara roligt i 40 år?

– Med åren har vi lärt känna många. Förut fick man alltid ostkaka när man kom i mål. Då sa vi alltid: "Vi ses bakom ostkaketältet när vi kommer i mål." Och då kom alla dit.

Loppet har blivit ett tillfälle där man träffar vissa personer en gång om året – men det är också en familjetradition och en heldag tillsammans.

Har du några träningstips?

– Börja lugnt, oavsett om det gäller löpning eller något annat. Sen tror jag att det är bra att ha ett mål. Om man har anmält sig kan man ju inte bara strunta i det. Det är också bra att vara flera – man behöver inte träna ihop, men att ha exempelvis Tjejmilen som gemensamt mål. Då vill man ju inte banga ur när den andra håller fast vid det.