1884 köpte Stockholms stad Bålberget, mitt ute i skogen på Färingsö. Berget hade använts som signalplats – tänder man en fackla på toppen ska man kunna se det ända nere i Södertälje.
Men nu var det nya tider och den stora staden i öster behövde sten till sina gator.
– Det är märkligt att tänka på hur det myllrade runt 500 människor här en gång i tiden, säger Marie Ljungström.
Hus från Solna
Hon bor i ett av husen som skeppades till Stenhuggarbyn när industrin startade.
– Stockholms stad hade haft ett stenbrott i Huvudsta i Solna tidigare, så man monterade ner husen där och skeppades hit dem, berättar hon.
Den by som byggdes upp var helt dominerad av arbetet i berget ovanför.
– Det var mellan 100 och 120 anställda, och alla samlades här, säger Yngve Olofsson som bor i Ungkarlshuset i byn, ett hus som byggdes för de ogifta arbetarna.
Byn utvecklades i rasande takt. Redan samma år som stenhuggeriet startade kom byns Konsumbutik till – en av de första i Sverige.
– Halva lönen betalades ut i polletter till Konsumbutiken. Det var kvinnorna som fick det till stånd, för att se till att arbetarna inte skulle supa upp hela lönen, berättar Marie.
Butiken fick mjölk från en lokal bonde, men annars togs det mesta från stan. På hösten kom en pråm fylld med varor för att rusta byn inför tiden då isen låg på Mälaren.
Vintrarna var isolerade, men på sommaren kom det en båt som lade till nere vid ångbåtsbryggan på söndagarna.
– Då stod ett band och spelade här, där musikpaviljongen låg, och det var fest, säger Marie.
Två öl per resa
– Man fick bara köpa ett par öl per person och resa, och då var den en del som åkte vidare till bryggan vid Bromma gård och låtsades gå av där, berättar Yngve.
På så sätt kunde de köpa två öl till innan de steg av vid Stenhuggarbyn.
Tiden kom med fler lättnader än öl till det hårda stenhuggarlivet. Med arbetarrörelsen kom fackförening, reglerad arbetstid och semester – en hel vecka för den som varit anställd över tre år.
Teknikens utveckling gav ånglok, som ersatte hästarna som drog stenen och en ångmaskin som gjorde det möjligt att driva en lyftkran.
Stenhuggarbyn hann vara en myllrande plats i dryga 50 år, innan tiderna förändrades igen. Berget hade brutits för djupt och hårt, kvaliteten på graniten hade blivit sämre och billigare sten kunde hittas på annat håll.
1937 lades alltihop ner.
– Stockholms stad började hyra ut husen som sommarbostäder. Det var så jag hamnade här, berättar Yngve.
Hyresgästerna gick ihop till en bostadsrättsförening som köpte alltihop när staden ville sälja 2009. Och berget som alltid skuggat byn gör det ännu.
– Vi ville egentligen bara köpa husen. Men Stockholms stad sa att om vi inte köpte stenbrottet också så skulle de inte sälja alls. Byn och brottet hör ihop.