Odenplan / Brunna

Till vardags går Arielle på Lilla Akademien, en musikskola på Norrtullsgatan i centrala Stockholm. Där arbetar även hennes mamma, Victoria Power, som dessutom är Arielles pianolärare.

"Blev jätteglad"

Mitt i åkte till Lilla Akademien en fredagseftermiddag för att möta Upplands-Bros stora pianohopp.

– Jag blev jätteglad. Det är jätteroligt att jag fick det här, säger Arielle Power om stipendiet och lutar sig tillbaka i soffan i mamma Victorias arbetsrum, som till största delen består av ett piano.

När Arielle blir äldre vill hon besöka olika länder och spela för publik, berättar hon. Men först blir det många promenader mellan Lilla Akademins olika salar.

Mikael Andersson

När började du spela piano?


– Jag var tre och ett halvt år när jag började spela piano.

När Arielle får veta att det betyder att hon har spelat piano i halva sitt liv börjar hon fnittra.

– Alla spelar piano, det var oundvikligt. När Arielle var liten klättrade hon upp på pianostolen och sa: ”Jag ska spela!”, säger Victoria Power och ser mycket stolt ut.

Arielles bror, syster, mormor och även mamma är pianister. Dessutom spelar Arielles pappa, farbror och morfar fiol. Den pianospelande brodern och systern har båda tidigare tilldelats samma stipendium, men Arielle är, som sagt, den yngsta någonsin.

"Jag brukar lyssna på Mozart när jag ska somna", säger Arielle.

Mikael Andersson

– Det betyder väldigt mycket för mig att Arielle får den här uppmärksamheten. Jag är så glad att mina barn sysslar med musik. Musik innehåller så många fantastiska moment. När man lär sig musik är det ett språk som alla förstår – ett språk som hela världen kan tala.

Växt upp med musiken

Victoria Power berättar hur Arielle som liten fick följa med henne till jobbet på Lilla Akademien och hur allt började.

– Hon grät aldrig. Hon var här med mig medan eleverna spelade. Hon var lugn och harmonisk. Så småningom sa hon att hon ville spela, och nu väljer hon också sina egna stycken.

– Hon kanske lyssnar när jag undervisar. Hon väljer något hon vill spela, och då provar vi det. Jag ser glädjen när melodin hon tycker så mycket om blir verklighet i hennes fingrar. Det visar att hon sysslar med något hon är ämnad för. Det är viktigt att tycka om det man gör.

Arielle i Drottning Silvias Konsertsal, designad av den italienska arkitekten Giorgio Palú med akustik av den världsledande japanska akustikern Yasuhisa Toyota. Konsertsalen ligger i Lilla Akademins skolbyggnad.

Mikael Andersson

Arielle berättar att hon ibland hittar musik hon vill lära sig på Spotify, ibland på Youtube, men ofta också när hennes mamma övar med andra elever. Musikintresset tycks även följa med in i John Blunds rike.

– Jag brukar lyssna på Mozart när jag ska somna.

Framtidsplanen

Trots sin unga ålder tycks framtiden redan vara klar för Arielle Power. När hon blir äldre vill hon resa ut i världen och spela i olika länder.

– Ibland kommer jag att spela själv, ibland tillsammans med någon.

Arielle Power sätter sig vid pianot för att spela ett stycke av den italienske 1700-talskompositören Muzio Clementi. Tonerna flödar fram i rummet.

Tittar man inte mot pianot är det svårt att föreställa sig att det är en fnittrig sjuåring i glittriga skor som låter fingrarna dansa över tangenterna.

Så känns det att spela

Mamma Victoria och Arielle spelar ett stycke tillsammans sida vid sida. Nu går stämningen från den glada italienska musiken till ett mer vemodigt uttryck.

Hur känns det i dig när du spelar?


– Det känns bra. Men när jag spelar en ledsen låt, då blir jag ledsen. Och när jag spelar en glad låt, då blir jag glad, säger Arielle och föreslår ett stycke till.