Det är en torsdag i september och en ljum brittsommar har kommit till stan. Vid Förbindelsehallen i Slakthusområdet är det återsamling mellan gamla vänner, kollegor och konkurrenter från förr.
En efter en droppar de in och ett och annat fundersamt handskakande byts mot ett glatt ”nä, men nu ser jag ju vem det är” när minnet kommer ikapp. Snart surras det både uppdateringar av nutidsstatus och gamla minnen. En och annan rövarhistoria blir det nog också.
– Jag har grubblat på vart alla tog vägen, säger Bennie Sjöquist, initiativtagare till återträffen.
– Alla var stora företagare. Jag har valt utifrån att alla ska vara representerade.
Några har hållit kontakten men vissa har inte setts på över 30 år. Bennie Sjöquist är den enda slaktaren i gänget. De andra är blandning av styckare, charkuterister, grossister och andra som varit verksamma inom köttindustrin.
Tung väg upp
Bennie Sjöquist lämnade sin verksamhet redan som 50-åring. Då hade han arbetet i området sedan 1955 då han började som slaktardräng hos sin far som 15-åring. Just att börja i unga år och så småningom ta över verksamheter verkar ha varit vanligt bland de återsamlade vännerna.
– Jag hade en biologisk far men han var bara min arbetsgivare. Vi har aldrig kramats exempelvis. Det var bara jobb jobb jobb. Man jobbade dygnet runt.
Arbetet i Slakthusområdet var tufft och mer än en har ”kört i diket”. Slaktarsupen genomsyrade många arbetares vardag. Bennie Sjöquist har aldrig druckit en droppe och klarat sig bra men han berättar att jobbet var mentalt påfrestande och att familjelivet påverkades starkt.
– Mina barn har jag aldrig sett som barn för jag jobbade alltid, säger han.
Nödvändig förändring
– Förr satt det en mässingsskylt där som sa ”Kör i skritt”, berättar Håkan Spångmark, tidigare verksam styckare med företag i kvarteret.
Han pekar också ut några gamla detaljer från ett ”grisspår” i Förbindelsehallen men i stort är det en förändrad värld. De återsamlade är rätt osentimentala vad det gäller området. Det är slitet och behöver förnyas. Omdömen som ”muggigt” hörs. Även en förbipasserande, nu verksam charkuterist i vita kläder och hårskydd, håller med om att förändringen är ett måste.
– Men jag tycker det är synd att de inte gör ett riktigt Meatpacking district som i New York, säger Håkan Fällman, tidigare köttgrossist som även han växt upp på området.
– Det hade varit jävligt läckert. För det är ett fint område med många vackra hus.
Minnespromenad
Förbindelsehallen, som var ett hopfogande led mellan slakteri och kyl, tillhör en av de cirka 20 byggnader som ska bevaras när området byggs om. Efter ett kort tal av Bennie Sjöquist lämnas den för rundvandring bland bevarade slakthusbodar och högljudda byggarbetsplatser där det nya ska in. Det blir mycket pekande och berättande om allt från doftminnen och tarmpaket i kärror, till de med dubbla bokföringar och djur som smet och fick jagas in.
– Tänk vad de har byggt om i kåkarna, säger Bennie Sjöquist.
Klockan närmar sig lunch och stegen styrs mot en restaurang där historierna, om man får gissa, fortsätter att avlösa varandra
Läs också: Så ska Slakthusområdet bli en ny stadsdel