Musikalen har – under stort hemlighetsmakeri – varit på gång i fem år och manusförfattaren och regissören Edvard af Sillén berättar att han och kollegan Daniel Rehn är inne på ”version tio” i skrivarstugan på Långholmen.
– Förmodligen blir det en version tolv innan vi har premiär, säger han och skrattar.
Först har han lärt känna filmen utan och innan. Sedan klurat ut nycklarna till att överföra historien till scen.
– Vi måste verbalisera det mesta, eftersom vi inte har draghjälp av Sven Nykvists vackra foto. För att få liv får karaktärerna fler repliker och pressar känslorna till max, så att skådepelarna bara måste uttrycka sig i sång, säger Edvard af Sillén.
– Vi vill att publiken ska känna: Ja, det här är filmen men berättad på ett nytt sätt.
Föll nästan av stolen
För musiken svarar schlagerkungen Fredrik Kempe och Edvard af Sillén avslöjar att Helen Sjöholm har en potentiell hitlåt i första akten.
– Jag höll på att falla av stolen och fick tårar i ögonen. Jag längtar till repetitionerna!
De börjar inte förrän i maj, men Helen Sjöholm har redan hunnit prova kläder och smink. Hon axlar rollen som den bittra Rut, i filmerna spelad av Viveka Seldahl. Tommy Körberg spelar den levnadsglade Gottfrid, älskvärt porträtterad av Ernst Günther på bioduken.
– Vivekas utskällning i filmen är en klassiker, magiskt bra! Den scenen fångade hela rädslan den lilla bygden har för det nya. Jag har varit mycket i små byar, eftersom min mamma är uppväxt i en, så jag kunde på pricken känna igen mig, säger Helen Sjöholm.
– Men det dyker upp så många andra saker som förklarar hennes rädsla och avsky, så hon är inte bara en bitter kärring utan en komplex och spännande karaktär.
Hjärta och smärta
Hon ser det som ett privilegium att få jobba med nyskrivet material.
– Musikteater kan både falla platt och lyfta allt berättande till en smärtpunkt och hjärtpunkt. Det finns så mycket i Änglagårdberättelsen: familjehemligheter, tillhörighet, kulturkrockar och vad de kan skada och skapa. Själv hoppas jag tillföra sångens kraft.
Den som vill ha en försmak av sången kan bege sig till Nackareservatet i vår. Där brukar nämligen Helen öva inför en ny roll.
– Jag är en vandrare som skrämmer folk i skogen med repliker och sång. Det är ett ständigt malande, jag brukar bli besutten!