Ett vackert väggskåp med snidad dekoration på skåpluckan och en röd trehjuling i form av en häst som Åke snickrade till sin lillasyster. Bägge gjorde han redan som tolvåring på 1940-talet och finns att se i ateljén i Engarn i Vaxholm.

Nu är Åke Axelsson 93 år fyllda, och fortsätter att snickra och formge.

Mikael Andersson

– Provsitt, uppmanar han och drar fram en ovanligt nätt liten gungstol han arbetar med.

Trots sin litenhet sitter man förvånansvärt stadigt, liksom delvis omfamnad av det djupa ryggstödet. Knappast någon slump.

– Den hoppas jag få ut och tillverka i lite större skala, säger han och visar runt i verkstan.

För bara några veckor sedan hyllades Åke av Vaxholms stad med en bronskopia av trästolen S217, den första stol av hans hand som serietillverkades.

Ateljén har Åke ritat själv. Måtten är desamma som ladugården som tidigare fanns på platsen. Ladugården var så förfallen att den revs i mitten av 1980-talet.

Mikael Andersson

Skulpturen står på en röd granitsockel vid Engarnsrondellen.

– Det ser jag som ett erkännande av min gärning. Det var väldigt mycket folk, flera hundra och lite fest!

Tycker du om skulpturen?

– Ja, det måste jag ju göra. Men jag ser den mest som ett exempel. Det viktigaste är miljöerna som helhet.

Åkes första serietillverkade stol, i brons vid Engarnsrondellen. 

Mikael Andersson

Mer än bara stolar

I den rymliga ateljén finns prototyper, foton och modeller av mycket av det Åke skapat: Bland annat inredningen i Riksdagsbiblioteket, kungens privata sällskapsrum och Carlskrona Läsesällskaps bibliotek (1991), som Åke blev särskilt nöjd med.

Carlskrona Läsesällskaps bibliotek (skärmbilden i bakgrunden) är Åke är särskilt nöjd med. Den gjorde han på 1990-talet  

Mikael Andersson

Det sistnämnda är för övrigt en lokal det stormat en del kring, eftersom fastigheten sålts två gånger sedan dess. Så sent som förra året skulle ägaren hyra ut lokalen till annan verksamhet men engagerade medborgare har krävt att Karlskrona kommun ska köpa fastigheten för att rädda biblioteket.

Vad är roligaste: Att tänka ut en form eller snickra den?

– Jag kan inte gradera. Man måste känna glädje i allt man gör, annars blir det inget bra.

Det går inte att komma ifrån att han förefaller vara en ovanligt pigg 93-åring som varken behöver käpp eller glasögon. När vi först kommer till ateljén på utsatt tid har han visserligen nickat till efter lunch, men kommer snabbt på fötter.

Mikael Andersson

Född 1932 och uppvuxen i Småland, i byn Skillingsmåla en mil söder om Tingsryd. Mamma, pappa, sju syskon, tre kor och en häst.

– Det fanns ingen elektricitet. Allt gjordes för hand, berättar han.

Från byskola till Konstfack

Att han utbildade sig till möbelsnickare och sedan sökte till Konstfack tackar han folkskoleläraren Karl Håkansson i byskolan för. Det var han som såg till att Åke först fick gå en sommarkurs i slöjd som eldade på hans intresse.

Väggskåpet med ryttaren snickrade Åke redan som 12-åring. Sedan 1995 har han bland sina meriter professors namn, en titel som varar livet ut.

Mikael Andersson

Något favoritträslag har han inte.

– Det får man välja utifrån behov. Mjuka träd och fasta träd. Men jag har jobbat väldigt mycket med bok och ek, och även mycket med furu. Svenska träslag.

I verkstan står åtta likadana stolar med ljus skinnklädsel som han tillverkat.

– Ett beställningsarbete till en privatperson.

Mikael Andersson

Annars är de flesta möbler som säljs i Sverige numera förstås helt maskintillverkade, och kunderna förväntas oftast sätta ihop dem mer eller mindre själva.

Vad tycker du om Ikea?

– Tja. Det är nog inte riktigt jämförbart. Men jag har inget emot dem. De skapar mycket arbete.