Östberga

95-åriga Rabea Allah Wais ligger och sover. Dottern Nahida Mirza väcker henne försiktigt.

Hon öppnar ögonen och barnbarnet Mahdi Karim förklarar att Mitt i är på besök.

– Tack, viskar Rabea Allah Wais.

Det är ett av få svenska ord hon kan. Rabea, som är kurd, pratar annars kurdiska.

Hon är rullstolsburen och bor hos dottern i Östberga. I Sverige bor hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Har ett starkt band

Rabea kom till Sverige från Irak för drygt tjugo år sedan. Nu ska hon utvisas.

Familjen är orolig att hon inte ska klara flygresan. Att bära henne in och ut ur bilen när hon ska till Migrationsverket på möten är en prövning.

Dottern Nahida Mirza lagar mat, hjälper henne att duscha och att gå på toaletten.

– Av någon anledning är det bara jag som får göra det. Vi har bott tillsammans i över två decennier och har ett nära band.

På dagarna är Rabea sängliggande, om nätterna sover hon dåligt.

– Mormor gråter ofta. Ibland kommer barnbarnsbarnen och leker med henne i sängen. Det gillar hon, men hon blir fort trött, säger barnbarnet och nyblivne pappan Mahdi Karim.

2008 fick Rabea Allah Wais avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd efter flera turer. Hon hade tidigare beviljats att få stanna tillfälligt i ett år.

Vi kräver ingenting och vill inte ha några bidrag.

Fram till 2022, när hon åter sökte om att få stanna, har hon haft tillgång till vård och bankkonto. Hon har även ett svenskt personnummer.

Familjens juridiska ombud säger att hennes situation har uppfattats som reglerad eftersom hon har varit i kontakt med myndigheter och fått nödvändig vård.

"Du kan ju följa med till Irak" fick nyblivne pappan Mahdi Karim höra av personal på Migrationsverket. Samtidigt har flera tjänstemän varit förstående och sagt att de hoppas att det löser sig så att Rabea får stanna.

Judit Nilsson

– Vi har inte på något sätt gömt mormor, säger Mahdi Karim.

Rabea har haft en stroke och lider av hjärt- och andningsproblem, vilket styrks av läkarintyg. Hon genomgår även en utredning för demens.

– Det enda vi ber om är att hon ska få ett värdigt slut och få stanna med oss. Vi kräver ingenting och vill inte ha några bidrag, säger Mahdi Karim.

Anses inte ha skäl nog

I fyra år har processen med Migrationsverket pågått den här vändan. I utvisningsbeslutet som kom i februari nekas Rabea rätt att stanna på punkt efter punkt.

Migrationsverket anser inte att det finns varken synnerliga skäl eller ömmande omständigheter att få stanna.

– Det centrala är Rabeas mycket höga ålder, hennes allvarliga hälsotillstånd och att hon saknar möjligheter och nätverk att klara ett återvändande. Om det här inte anses vara synnerligen ömmande omständigheter, så undrar jag vad som ska utgöra det, säger Markus Madoson, familjens juridiska ombud.

"Haft många år på sig"

Jesper Tengroth, presschef på Migrationsverket, säger att Rabea varit borta från deras radar mellan 2008 och 2022.

– Hon har bara haft rätt att vistas i Sverige i ett år. Det kan låta hårt och kallt men familjen har haft många år på sig att lösa situationen. Att en människa åldras, blir sjuk och behöver vård är ingen udda situation.

Vad skulle klassas som synnerligen ömmande omständigheter?

– Det är en samlad bedömning. Det skulle kunna handla om att man har svår cancer, får palliativ vård och att döden är runt hörnet.

I beslutet skriver Migrationsverket att det är ”förenat med vissa utmaningar” för Rabea att åka till Irak, men menar att hon där har rätt till vård på samma nivå som andra medborgare.

– Lagstiftaren har bestämt att synnerligen ömmande omständigheter ska vara en väldigt smal port. Jag förstår hennes och de anhörigas perspektiv, men man kan fråga sig vad som egentligen hindrar att någon eller några återvänder med henne till Irak, säger Jesper Tengroth.

Utvisningsbeslutet har överklagats i omgångar, senast till Migrationsdomstolen. Den sista instansen är Migrationsöverdomstolen.

Mahdi Karim försöker vara optimistisk. Men det blir allt svårare.

– Utöver mormors tillstånd är situationen i Mellanöstern osäker. Hur ska hon kunna söka skydd om kriget blossar upp? Vi lever med konstant oro.

Han översätter en fråga till sin mormor om vad hon önskar.

– Jag vill bara vara med min familj, jag har inga egna armar och ben. Jag känner ingen i Irak. Snälla, låt mig dö här, säger Rabea Allah Wais.