"Det började med att ett barnbarnsbarn ville ha en katt. Ja, då satte jag i gång. Och sedan bara fortsatte jag, för att ha någonting att göra. Nu har jag gjort 212 och gett bort 198 stycken. Jag kan inte låta bli, så fort jag har ett nystan så måste jag sticka. Jag sitter på nätterna och stickar ibland. Det är skönt att man skapar någonting, sen att det är en katt, ja jag blir lycklig när jag ser den. Jag är ju uppväxt bonntjej. Vi hade alltid en fyra fem stycken på gården i Roslagen.
Det här året har varit tråkigt, man har blivit så inbunden. Jag vill inte heller ut och åka eftersom jag vill vara försiktig. Så jag håller mig här på Norrskensbacken. Mitt äldsta barn är 64 år och mitt yngsta barnbarnsbarn är bara några månader. Jag saknar dem så mycket. Men jag har fått mer bekanta här runtomkring än jag haft förut. En och annan tant och farbror. Vi hälsar på varandra och sitter och pratar på avstånd.
I somras gick jag ut i parken och stickade. Då gav jag katter till både höger och vänster. De sprider glädje på ett sätt, folk blir glada när de får en och jag blir så glad när jag får göra dem. I slutändan kan det bli hur många som helst. Jag har till och med en katt i Katrineholm.
Det tar ungefär fyra timmar för mig att sticka en katt. Garnet köper mina flickor när de handlar åt mig. En del blir större, en del blir mindre, en del blir fula och en del blir vackra. Det är det som är så roligt, att de blir så olika. Men de är lika kära för mig allihop.
Om det nu sitter några människor som är ensamma så tycker jag att de ska göra något sånt här! Det finns mycket man kan syssla med för att skingra tankarna. Skapar man någonting så glömmer man det andra för en stund, och det är bra tycker jag. Så känner man sig behövd på något sätt. Jag fyller 90 år i år och det spelar ingen roll hur gammal du är, så länge du gör något som är kul!"