Den här dagen är Stortorget lugnt. Några få turister och några flanerare traskar över torget under det kyliga duggregn som dragit in över Stockholm.
Men nästan på dagen för 500 år sedan, låg drivor av lik här. Blod blandat med vatten och skit rann längs rännstenen.
– Blodbadet var en sådan extrem händelse. Det är svårt att inte bli berörd, trots att det hände för så länge sedan, säger historikern Anna Maria Forssberg, där hon står mitt på torget.
Ungefär ett hundratal människor får sätta livet till under de två skräckfyllda dagar som kom att kallas Stockholms blodbad.
– Det var så oproportionerligt, och däri ligger också en gåta. Hur kunde det här ske? säger Anna Maria.
Ja, hur kunde det ske? Och vad var det som hände de där novemberdagarna?
För att ge ett någorlunda tydligt svar på det måste vi backa tillbaka till åren innan blodbadet.
Union eller självstyre
1511 är Sverige en del av en union. Kungen sitter i Danmark, och Sverige styrs i praktiken av riksföreståndaren Svante Nilsson. Men när han dör uppstår ett maktvakuum.
Efter Svante finns ingen självklar efterträdare, och Sveriges mäktiga familjer är i uppdelade i två läger – de som är för en nordisk union under en dansk kung, och de som är för självstyre.
Den förstnämnda gruppen leds av Gustav Trolle, som senare blir ärkebiskop. Den andra har Svantes son, Sten Sture den yngre, i spetsen.
Konflikten resulterar i öppna, våldsamma konfrontationer på Stockholms gator. Sten lyckas ta makten, och Gustav Trolle fängslas några år senare. Han förlorar sitt anseende, sin förmögenhet och hans borg – Almarestäket i Järfälla – rivs.
Blodig upptakt till blodbad
Mot Danmark förs nu ett blodigt krig. Det får sitt slut 1520, några månader efter att Sten Sture avlidit. Stockholm belägras nu av danskarna. Till slut kapitulerar svenskarna, efter att ett fredsavtal förhandlats fram av Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna.
– Hon tog över styret efter att Sture dog, och verkar ha haft viljan och auktoriteten för jobbet. Hon ledde Stockholms försvar, och förhandlade fram en för Stureanhängarna fördelaktig kapitulation. Men sedan blev det ju inte riktigt som överenskommet, säger Anna Maria.
Nu ska den danske kungen, Kristian II, krönas till kung över även Sverige. Kröningsfesten på slottet varar i tre dagar. Maten och spriten flödar.
Inget glömt, inget förlåtet
Men så på tredje dagen slår något om. Deltagarna kallas till stora salen. Dörrarna bommas igen. På kungens sida kliver Gustav Trolle fram, och en sak blir klar – gamla oförätter är inte glömda. Han ska ha sin hämnd.
De gamla Stureanhängarna anklagas för kätteri. För det finns bara ett straff – döden.
Gästerna fängslas i väntan på att straffen ska utdelas. Dagen efter leds de till Stortorget, där stupstock och galgbackar ställts upp.
En folkmassa har av nyfikenhet samlats på platsen. De blir vittnen till hur biskop Mattias av Strängnäs och biskop Vincent av Skara blir de första att ledas till stupstocken. Efter dem halshuggs adelsmännen. Stadens borgmästare och riksråden hängs.
En man i folkmassan brister i gråt – och för det får även han sätta livet till.
Fångar i sin egen stad
För att förstå riktigt hur stor skräcken måste varit i staden måste man också förstå Stockholm på den tiden. Staden består i princip bara av det som idag är Gamla stan. De kringliggande malmarna består mest av gårdar och åkrar, staden har inte riktigt växt ut dit än.
Invånarantalet är ungefär sju tusen, tillräckligt för att folk ska känna eller känna igen de flesta andra i staden. När stadsportarna låses efter första dagen av avrättningar finns ingen väg ut.
Stockholmarna är fångar i sin egen stad och de är helt i handen på en ny, oberäknelig kung. Och de har all anledning att frukta för sina liv.
Dessutom verkar den som på plats leder avrättningarna, Didrik Slagheck, vara full som ett ägg.
– Tänk den skräck som måste känts här. Andra dagen började de hämta adelsmännens tjänstefolk, sedan vanliga människor. En barberare, som står och rakar en kund slits ut på torget och avrättas, säger Anna Maria.
Anna Maria har en, visst förenklad, teori om varför så många dödades.
– Det är tydligt att avrättningarna var politiskt motiverade, men det känns som att det spårade ur.
På något sätt var det som om opportunism, hämndlystnad och blodlusta förenades i en livsfarlig kombination.
Eldigt avslut
På Stortorget får liken ligga kvar, tills de på tredje dagen körs till Katarina och bränns. Sten Stures kropp, som legat begravd vid Svartbrödraklostret, grävs upp och kastas på bålet.
– Att kungar på medeltiden avrättade folk på konstiga sätt är inte ovanligt. Men att så många dog, och att både biskopar och vanligt folk fick sätta livet till, är det. I och med blodbadet gjorde sig Kristian II omöjlig som regent, vilket i princip innebar slutet för Kalmarunionen.
Blodbadet ritade om hela den svenska historien fram till idag, menar Anna Maria.
– Det banade väg för den som kom att bli lite av vår landsfader, Gustav Vasa. Utan blodbadet hade han inte kunnat komma till makten. Hela samhällseliten raderades, det fanns ingen kvar att utmana honom, säger Anna Maria.
Den här texten skrapar också bara på ytan av de krafter som ledde fram till Blodbadet. I kulisserna väntar än fler nyckelpersoner och skeenden, och den dokumentär Anna Maria programleder blir en djupdykning i historien.
– Historien om Blodbadet innehåller mer spänning än vilken Netflixserie som helst. Det är intriger och maktspel, kärlek och ond bråd död. Och allt har hänt på riktigt, säger Anna Maria.