Hur sörjer man en häst?
En vän som ingen annan. En kär familjemedlem. Men ett djur. Inte en dotter, en man eller en lillasyster. Ett djur.
– Det är ingen skillnad. Det gäller att hitta balansen i sorgen och för det finns bara en lösning. Att gråta.
Kurt Lindblom-Andersson borde veta. Han är värd för Djurgårdens djurkyrkogård. Dagligen möter han människor som sörjer sina döda husdjur.
Lång tradition
Det är en plats några hundra meter från Kaknästornet. I en glänta, där motionärer på villovägar kan trampa snett på begravningsplatser tillhörande sköldpaddor, ödlor, hästar och katter.
Här har människor i 150 år begravt sina husdjur. Placerat en sten eller något annat på platsen över den nedgrävda urnan, och sagt ett sista farväl.
Sedan 25 år tillbaka är det Svenska Kennelklubben som står för driften, och Kurt Lindblom-Andersson som sköter om platsen.
Viktig plats
Idag har han tagit med kaffe mot kylan. Han bjuder Inger Alm, Helen Frisk, Gunilla Claesson och Bert-Ola Kennerfalk på en kopp. De har alla begravt sina husdjur här.
– Man är blödig, inget snack om saken. När vi hade varit på resa till Norge var det hit vi åkte först när vi kom tillbaka. Innan vi ens åkt hem med bagaget, berättar Bert-Ola.
Han och Gunilla Claesson har begravt sina två hundar här. Den tyska jaktterriern Steffi och Jack Russeln Nikita. Stenen, formad som två hjärtan, har precis kommit på plats. Nikita gick bort i juni 2021, och det var då en begravningsplats började kännas viktig.
– Steffi stod i en urna i ett fönster. Men när det plötsligt stod två urnor där kändes det... sorgligt. Våra föräldrar ligger i minneslundar så jag kände starkt att jag ville ha en plats att gå till, säger Gunilla.
Så fick det bli. Här på djurkyrkogården får man fritt välja var man vill begrava sitt djur. Kurt hjälper till om man vill.
– Jag brukar fråga om djuret gillade solen, träden eller något annat, säger han.
Helen Frisk valde en plats i utkanten, nära ett buskage, när hennes undulat Oscar dog i maj 2021.
– Jag hittade ett litet hjärta på marken här, det kändes rätt. Han har betydd så otroligt mycket för mig, och gett så väldigt mycket kravlös kärlek. Han kom springande mot mig i hallen när jag kom hem om dagarna. Tanken på att bara bränna honom och kasta bort honom gick inte. Jag åker hit och pratar med honom.
Ett val
Inger Alm tvingades ta bort sin 33-åriga islandshäst efter 22 år tillsammans. Sedan två år vilar hästen här, tillsammans med sin bästa kompis. Inger åker ofta hit från Bandhagen.
– Den hästen var min familj. Jag gjorde ett val när jag köpte henne. Valet att ta riktigt väl hand om henne.
För Inger betyder djurkyrkogården mycket. Här lever hennes vän kvar. Hit går hon och pratar med graven. Och hon är inte den enda. Utspridda över begravningsplatsen står stolar och små bänkar. De som kommer hit stannar ofta en stund.
För Inger är det en trygghet att veta att hennes älskade häst ligger på en fin plats, med sin bästa hästkompis bredvid.
– Är jag i stan och ser Kaknästornet blir jag alldeles varm. Då känner jag att hon är nära.