16 februari. Lantbrukarna Oleksandr och Olena bor och verkar i Donbassregionen i sydöstra Ukraina. Sedan 2014 har det pågått en konflikt i regionen, och den här dagen tar den en ny form. Bomber börja falla som aldrig innan, vilket gör att Oleksandr och Olena får lämna sina 60 kycklingar, sin mark och sitt hem.
– Då flydde vi till Kharkiv där vi hittade boende och jobb. Där kände vi oss säkra, säger Oleksandr.
Den känslan skulle snabbt lämna dem. 24 februari föll bomberna även över Kharkiv. I en vecka tog de skydd i ett gammalt skyddsrum, men till slut kände de inte sig säkra där heller och valde att fly på nytt.
– Vi var jätterädda, flera vägar var blockerade och enda vägen var mot Ryssland. På vägen dit såg vi massor av döda människor överallt. Bortsprängda armar och ben, ryska stridsvagnar som brann och döda soldater överallt. Det var jätteläskigt, vi var rädda för våra liv, men vi åkte ändå, säger han.
När de kom till gränsen möttes de av ryska soldater som gjorde hårda kontroller på Oleksandr och Olena, deras bil, telefon och bagage. Sju timmar senare blev de insläppta i Ryssland och tog sig till Voronezj där de hittade en boplats.
Men det kändes fel, Ryssland var inte en plats de var bekväma i. Istället styrde de till Lettland, men huvudstaden Riga var fylld till bredden med krigsflyktingar. De fick då rådet att åka till en hamnstad där de kunde ta färjan till Nynäshamn.
– Kom till tullen i Nynäshamn och det enda vi kunde säga på engelska var: "Help me, I am from Ukraine", säger Olena.
Hittat ett lugn – men oron består
Efter två dagars boende på Telefonplan fick paret rådet att ta sig till Runstensskolan i Handen. Som första boende anlände de, tillsammans med sin katt Basi. Bondkatten hade aldrig blivit registrerad och hade därför inget pass. De båda var oroliga ifall det skulle bli problematiskt vid gränskorsningen.
– Det är som vårt barn, varit med oss i sex år. Men om det skulle vara så skulle vi inte följa med, vi skulle aldrig kunna lämna honom, säger Olena.
Istället fick Basi grönt ljus och har nu blivit vaccinerad, chippad och hela köret.
– Han blev svensk före oss, säger Olena med ett skratt.
Tillsammans med 135 andra flyktingar har nu Oleksandr och Olena en mer stabil tillvaro, efter att ha varit på flykt i en månad. Därför känner de en stor tacksamhet till Sverige och folket som välkomnat dem med öppna armar. Men oron kring de bådas föräldrar, som är kvar i ockuperade delar av Ukraina, finns fortfarande kvar.
– Än så länge är det okej, ryssarna skjuter inte eftersom de redan har tagit över där. Men det är ändå väldigt oroligt. Men våra föräldrar föddes där och tänker dö där, de tänker inte fly. Jag ringer dem varje morgon och kväll för att höra hur de mår, säger Oleksandr.
Jag förstår att det är ett ofattbart trauma som ni har gått igenom. Men vilken känsla är starkast hos er nu?
– Uppgivenhet. För man vill hjälpa till så mycket, men kan inte göra någonting. Vi sitter och äter här, har en plats att sova, kan duscha, men vi vet att folk sitter i en jordkällare eller ett skyddsrum för att skydda sig från bomber. Trots att man känner sig trygg här finns den känslan kvar hela tiden, säger Olena.
Vill bygga upp Ukraina igen
Tolken Tanja får svårt att översätta ett uttryck som Oleksandr använder för att beskriva deras situation nu i Sverige.
– Han säger i princip: "Vi vill inte sitta på någons nacke". Han säger att han vill hitta jobb och kunna göra någonting. Det hör jag jätteofta från människorna här, de vill betala tillbaka på något sätt, säger Tanja.
Även om både Olena och Oleksandr trivs bra och gläds åt den fina bemötandet de har fått här i Sverige så vill de ta sig hem till Ukraina igen, när det är möjligt.
– Vi ska övervinna Ryssland, det ska bli bra. Det kan inte gå på något annat sätt. När kriget tar slut, då väntar vi på er i vårt soliga Ukraina. Vårt hem blir ert hem.
https://www.mitti.se/nyheter/runstensskolan-blir-flyktingboende/repvcp!ahA2xqOwQzRCp8gorH3xA/