Tiden i pandemin har påverkat oss på många sätt inte minst hur vi umgås socialt.

Många har nog upptäckt nya sätt att mötas på. Utomhus är det nya inne och digitala möten har ersatt långa resor. Men jag måste fråga: Hur blir det med handskakandet? Du vet inte hur mycket du tycker om det innan du saknar det brukar det heta.

Ja, jag saknar det rejäla handslaget, jag erkänner det. Näven har något som inte kan ersättas av en tafatt viftande armbåge. Sättet man hälsade på en ny bekantskap eller sigillet för det muntliga av talet – oersättligt.

Blev corona den historiska händelsen som satte P för handskakandet eller kommer det återvända? Ska kommande generationer skratta åt vårt märkliga handkramande när de blickar tillbaka i historieboken. Kommer det hederliga handslaget gå samma väg som du-reformen. Kommer den utsträckta kardan kännas lika främmande som de avlagda titlarna direktörn, disponenten och kandidaten? Personligen hoppas jag att handslaget kommer tillbakaoch att det är de fåniga armbågshälsningarna vi kommer se tillbaka på och skratta åt.