Jag satt på tåget när jag såg henne, sittandes på perrongen vid Sankt Eriksplan. Samma polotröja, samma rosa läppstift och samma lugg. Det var min kompis, eller en person som en gång var min kompis, som jag tappade kontakten med för länge sen.

Hon tittade på mig, och jag duckade nästan. Det lockade fram så många minnen av att se henne, framför allt om hur det inte slutade särskilt bra mellan oss. Som tur var hann jag inte göra den otroligt pinsamma rörelsen innan jag såg att det inte alls var min före detta kompis som satt där.

Det hade varit konstigt om hon såg exakt likadan ut som hon gjorde för tio år sedan. Det var helt enkelt bara en ung vuxen som såg ut precis som min vän gjorde när vi var tonåringar.

Men ändå, det var första gången på tio år jag såg någon som över huvud taget påminde mig om henne. Det fick mig att tänka på hur otroligt sällan jag träffar på personer jag brukade känna. Jag har bott i Stockholm hela livet, jag åker tunnelbana i princip varje dag och rör mig i stora delar av hela stan varje vecka (även om jag som inbiten Bajare håller mig borta från Solna).

Jag borde riskera att stöta på personer från högstadiet, gymnasiet, folkis och högskolan. Kompisars kompisar som aldrig slutade babbla på om sina specialintressen på födelsedagsfester, gamla dejter, arbetskompisar jag alltid undvek i lunchrummet. Tekniskt sett borde dagarna vara fyllda av stela möten med personer jag undvek då, och gärna undviker nu.

Större än jag tror

Kanske är det jag som är för mycket i min egen värld och inte märker att alla dessa spöken från svunna tider sitter på samma tunnelbana eller samma bar. Kanske ser alla mig, men jag ser ingen.

Eller så är Sveriges största stad inte så liten som jag ibland får för mig att den är, vilket jag är evigt tacksam för.