Även om det är en trivial iakttagelse så är det varje år lika fascinerande att se hur naturen fullkomligen exploderar i grönska under veckorna i slutet av maj och början av juni. Samtidigt stiger graderna på termometern, skärgårdsbåtarna från Saltholmen fylls av badsugna och på andra långgatans uteserveringar njuter öldrickarna av att åtminstone få sitta ute till klockan tio. 

I Nordisk familjebok från 1910 slås det fast att juni “är årets behagligaste månad, med hänsyn till blid temperatur och naturens fägring”. Och jag tänker inte försöka att argumentera emot.Under juni månad infaller också den högtid som mer än någon annan personifierar den svenska kulturen - midsommar. Att vi firar en högtid då solen knappt går ner från den göteborgska himlen innan det är morgon igen är knappast en slump. Om man betänker hur mörkt och deppigt det faktiskt är under vintern så förstår man också vilken befrielse det är för själen när solen knappt går ner.

Sill blev strömming

Till skillnad från julens överdådiga frosseri i fläsk och fett så är midsommarens mat mer sparsmakad - nykokt färskpotatis, gräddfil och sill kan vara gott nog. Och just sillen är något som präglat den göteborgska historien, faktiskt långt innan Göteborg grundades.Det var Erik XIV som drog gränsen för var Clupea harengus skulle kallas strömming (norr om Kalmarsund) och var den skulle kallas sill (resten). På västkusten fiskade man alltså sill och i större delen av Östersjön fiskade man strömming.Tillgången på sill har alltid varit nyckfull. När sillen gick till fanns det i överflöd, men när den försvann så försvann den i princip helt. Under 1700-talets andra hälft gick sillen till som aldrig förr utanför Göteborg och det berättas om hur man i princip kunde plocka upp sillen med håv utanför stadens murar.

Från olja till midsommarmat

Då var det inte som midsommarmat sillen användes utan det var tranet - oljan som framställdes av sillen - man var ute efter. Göteborg och Bohuslän utvecklades till ett svenskt Klondyke och arbetare från hela västra Sverige och Skåne sökte sig hit för att arbeta. När sillen sedan försvann 1810, troligen på grund av utfiskning, blev det också början på en ekonomisk nedgång i den göteborgska ekonomin.Som föda hade saltad sill varit basmat för allmogen, men under 1700-talet tog sig sillen också in i de högre samhällsklasserna. Det var där man började lägga in sillen i ättika med kryddor. Den inlagda sillen blev sedan, via brännvinsbordet, en paradrätt på de smörgåsbord som växte fram under 1800-talet hos överklassen. Den framväxande konservindustrin under samma tid gjorde den inlagda sillen populär även i de breda folklagren.Och som inlagd har sillen sedan erövrat inte bara midsommarborden utan också påsk- och julborden. Det var nog svårt för trankokarna i Majorna på 1700-talet att ens föreställa sig.