Ökat tryck på subventionerade matbutiker. Skenande räntekostnader på bolån. Paprika som blivit lyxvara. Inbromsning i bostadsbyggandet. Det är en underdrift att säga att det snackats mycket om ekonomi de senaste åren. Många har det tufft, svångremmen dras åt även för folk som tidigare inte haft det knapert.

Strax före löning i januari, för många de fattigaste dagarna på året, presenterade Kronofogden nya siffror. Svenskarnas skulder hos Kronofogden låg då på rekordhöga 119 miljarder kronor.

Det är en svindlande summa, så stor att den är svår att greppa.

Samtidigt skriver myndigheten att över 20 000 fler är skuldsatta nu mot för bara ett år sedan.

Förvirrande bild

”Vi ser nu att skulderna ökar i snabb takt för många, och det är oroande”, säger en privatekonomisk talesperson på Kronofogden i ett uttalande.

Med allt det i bakhuvudet kan man ju tänka sig ett Stockholm där restauranger, kaféer och gallerior är tomma på folk. Men alla som varit ute på stan häromsistens vet att så knappast är fallet.

Jag slås ofta av hur många som trängs i mysbelysta barer när jag går förbi utanför, hur folk sitter med kassar från exklusiva butiker på bussen och att man kan behöva boka bord veckor i förväg för att äta en viss maträtt på en viss restaurang. Eller just nu: att semlor som kostar 60 spänn går åt som om de vore gratis.

Tydlig skillnad

Stockholm är en kontrasternas stad. Kanske har skillnaden aldrig varit tydligare än nu, mellan de som har, och de som inte har.

I min egen bekantskapskrets har det blivit mer socialt accepterat att skippa grejer för att man inte har råd, eller att käka hemma innan man ska ta en öl på krogen.

I den bästa av världar kan sådana här tider leda till att stigmat kring att inte ha pengar minskar.

Men samtidigt – det är skillnad på att skippa en utemiddag och att tvingas flytta, låta barnen sluta på fritidsaktiviteter – eller att vara en av alla dem som hamnar i skuld.