Länet

“Hej, ska du med till svampstället?”

Vadå svampstället, tänker jag. Svaret jag formulerar är ett kort: “Va?”

“Du vet, kantarellstället som du visade. Vi är på väg dit nu,” fortsätter min lillebror i telefonen.

Nja, jag sitter lite taskigt till, låter jag hälsa. Så lägger vi på.

Vi delar ju blod, men tror han att det betyder att vi också delar svamp?

Hörde jag rätt? Ska brorsan och hans tjej till MITT svampställe, som jag visade dem för några veckor sedan? Då var det snustorrt i skogen, skörden blev bara tre tragiska trattisar.

Ändå är det enda platsen jag hittat i Sätraskogen, där vi bor, där det garanterat växer kantarell. Jag visade den för brorsan, eftersom jag är en väldigt bra storebror. Kanske ville jag imponera lite också.

Nu tror han att det är VÅRT kantarellställe? Vi delar ju blod, men tror han att det betyder att vi också delar svamp? Jag måste ha förstått fel.

Ett par timmar senare klingar det till i telefonen. En bild i familjechatten. Gult i en korg. “Vi har snott Victors kantarellställe!” skriver han. Tummar upp från resten av familjen.

Han kom inte ens förbi efteråt för att lämna tribut. Ingen svampskatt erlades.

Inga vidare sympatier har funnits att hämta i min närhet. Så kanske har jag blivit ett svampställe fattigare, men också en läxa rikare: Lita inte på någon när det gäller svamp.