Det pubtäta kvarteret dit ”göteborgare tar sig för att koppla av och där musiken står i centrum” klådde både tyska Neuköllns livliga boulevarder och gemytliga spanska El Cabanyal med sin palmkantade strandpromenad.

Andra Långgatan har jämförts med stadsmiljöer i Berlin och de luggslitna fasaderna för tankarna till den ikoniska Kreutzigerstrasse i Friedrichshain, även om de färgsprakande muralmålningarna spelar i en liga för sig.  

Hur som helst så är göteborgarna stolta över sin levande musik- och kulturstad som lockar besökare från hela världen.

Även på stadens officiella besöksguide på nätet är just en levande kulturscen det första som framhävs, till och med framför restauranger i världsklass och magiska skärgårdsöar.

Men de senaste åren har något hänt. Ett efter ett har de små unika musikställena tvingats stänga, inte sällan på grund av skenande lokalhyror.

Ska Göteborg behålla sin identitet som musikstad – och samtidigt kunna marknadsföras som densamma – måste man även från politiskt håll investera i en hållbar livescen.

Klubbarrangörerna Mirre Sennehed och Eddie Wheeler som vi träffade i förra numret tror även på någon form av kickbackverksamhet där större arrangörer stöttar de mindre scenerna som gör det möjligt för framtidens Håkan Hellström att bygga upp en hajp.  

Hur ska Göteborg annars kunna fortsätta att leverera artister som får hotellpriserna att skjuta i höjden?