När man cyklar varje dag slits grejerna ut. Stockholmsvintern är skoningslös.
Och det leder mig fram till ytterligare en stor kärlek: Jag älskar cykelreparatörer; gamla cykelreparatörer i synnerhet.
Man kommer in med torra bromsar eller ett hjul som vobblar. Gubben i verkstaden (det är oftast rara gubbar) lägger huvudet på sned och säger att jag verkligen måste vårda en så här fin gammal cykel.
Jag vet, svarar jag och öppnar plånboken.
Men jag är ingen trogen kund som alltid går till samma gubbe, utan jag letar ständigt efter den perfekta mekaren.
Nu i vintras var jag hos en gubbe i närheten av en tvärbanestation. Något klonkade. Det var tydligen för att jag ersatt bakhjulet på cykeln med en för billig variant. Och jag som var så nöjd med det hjulet (och priset). Jag passade också på att justera bromsarna. Men klonkandet var kvar.
Jag gick till en annan cykelhandlare. Även den gubben la huvudet på sned och rynkade pannan. ”Ojoj, vem har gjort det här jobbet? Det är fel på drevet.”
Va? Drevet? Ok, men då fixar vi väl det, sa jag. Den här gamla fina cykeln måste vårdas. Plånboken öppnas igen.
Och så fortsätter det år ut och år in. Nya gubbar hittar nya fel och ställer nya diagnoser och kan inte för sitt liv förstå hur gubben före honom inte hittat det uppenbara felet.
Jag antar att jag borde låta det få vara lite skevt i stället. Det är väl det som är charmen med det gamla?