När jag åker buss brukar jag avundsjukt snegla på chauffören då de möter en kollega i trafiken. 

Handen åker upp. Ofta redan lite innan man närmar sig kollegan i den mötande bussen. Det verkar inte spela någon större roll om det hela inträffar i segdragen trafik i Stockholms innerstad eller på motorväg mellan kranskommunerna. Hälsa ska man, det hör till. Man markerar samhörigheten med en liten gest, fast med stor betydelse.

Under semesterns lugn bestämdes det spontant att vi skulle resa till Carl Larsson-gården i Dalarna. Mot Sundborn skulle vi styra kosan, i svärföräldrarnas husbil. 

Från förarplats kungjorde svärfar att en annan husbil närmade sig. Det var dags att hälsa, förklarade han.

Handen åkte upp. Både min och hans. Från andra bilen syntes en stilla vink tillbaka. Vi och dem i den mötande bilen hörde samman, om än för en liten sekund. Jag skrattade förtjust, först förstod jag inte varför, men allt eftersom tror jag att det handlade mycket om hur jag imponerades av att ett rullande hem kunde binda oss samman med andra rullande hem. En sorts outtalad familj som mötes i sommarregnet.

Resan förlöpte i samma stil. Då vi hade nått målet hade jag närmast något som kan beskrivas som en social träningsvärk – i handen. 

Vad jag har lärt mig av husbilshälsandet är att ett större mått av spontan vänlighet i mötet med främlingar kan vara något att praktisera när semester blir till jobb, sommar till höst och alla är tillbaka i stan.  

Så, hej på er kära läsare!