”Wow vad du har gått upp i vikt!”.

Leende tar jag emot den osynliga käftsmällen. Tiotusen svar på tal dyker upp i min hjärna, men ändå skrattar jag bara lite nervöst och säger något i stil med ”ja nu växer det för fullt där inne”.

Inte heller denna graviditet är jag skonad från folks kommentarer om min kropp. Förra gången blev jag chockad, ledsen och arg över hur många (en del jag knappt känner) som hade behov av att säga de mest plumpa kommentarerna om min mage. Inför den här graviditeten hoppades jag hunnit skaffa lite mer skinn på näsan och inte bara vifta bort kommentarerna, utan faktiskt markera att det inte var okej.

Kokar inombords

Men det går inte. Jag låser mig. Även om det kokar inombords kan jag inte förmå mig att säga något i stil med ”men sådär säger man väl inte”, eller ”jag uppskattar inte när du säger att jag är stor”. Jag vill inte att det ska bli stelt och obekvämt, därför säger jag inget.

Jag vet också att ingen menar något illa, en graviditet är ett mirakel, alla älskar bebisar och så vidare.

Men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att många verkar se en gravid person som ett undantagstillstånd, det enda tillfället man får lov att kommentera en persons utseende och komma undan med det. Som att det mest naturliga i världen är det mest fascinerande som inte kan stå okommenterat. Varför är det så? Jag vet inte.

Konstant oro

Jag får fortsätta jobba på att sätta ner foten öga mot öga, men fram till dess nöjer jag mig med att med den här krönikan vänligt påminna om att ord kan såra, oroa och frustrera mer än man tror.

Att vara gravid är att konstant vara orolig för om barnet växer som det ska, om det sparkat i dag eller är ovanligt stilla, om förlossningen kommer gå bra eller om man får en fjärde gradens bristning (googla om du inte vet), eller om bebisen kommer ut med navelsträngen runt halsen och är blå i ansiktet.

Vi behöver inte också få höra hur stora vi har blivit. Vi har viktigare saker att tänka på.

Tack för mig, nu går jag på föräldraledighet!