Det är något visst med fåglar och människors fascination för dem.
Jag har aldrig fattat grejen, ändå är jag barn till generationen som på minsta kvitter kan artbestämma fågeln och säga huruvida det är en hona eller hane och om den är parningssugen eller bara okynneskvittrar.
Även om intresset inte finns där har jag det i generna. Jag kan höra mig själv, omgiven av min egen generation, säga, med en killgissnings säkerhet, att det där måste ändå vara en Knätoffsad bortbyting.
Där och då har ingen kunskapen att syna bluffen utan jakar och hummar med. Våra föräldrars fågelsnack har följt oss hela vår uppväxt och bär med sig en trygghet om att vissa saker inte förändras.
Men vad spelar det för roll?
Fåglars flytt och återkomst är lika självklar som att vitsipporna blommar i Änggårdsbergen.
Kanske måste vi anmärka på varje kvitter för dagen då vi inte längre vet vilka fåglar som flyger över våra huvuden vet vi inte heller om de gett upp hoppet om oss.
En ladusvala som inte längre återvänder skälver mer i mig än en glaciär som rasar ned i havet.
