Det kan bara betyda en sak den 31 oktober. Och där står jag och skär grönsaker till middagssalladen hemma i lägenheten på Söder. Ska jag gömma mig? Adrenalinet och tankarna rusar. Låtsas att jag inte är hemma? Nej, lampan i hallen är tänd, de ser genom titthålet att jag är hemma.
På två sekunder går jag igenom skåpen och alternativen. Tre kakor 90-procentig choklad? Ett paket Dextrosol? Knappast. Jag är rökt. Jag stålsätter mig och öppnar.
De är minst fem stycken, ingen äldre än sju år. Häxan i mitten spänner ögonen i mig: Bus eller godis?
”Tyvärr”, stammar jag. Jag vet inte hur illa det kan bli. ”Jag har… eh… inget godis alls, jag är ledsen”.
”Gurka då? Eller tomater?”
Jag tror jag har hört fel. Vad är det här för små monster?
Men de menar allvar. ”Jo, jag råkar faktiskt ha en gurka hemma. Kan ni nöja er med en halv?” Det gör de. Ett snabbt hugg vid köksbänken, plaststrumpan sitter fortfarande på. Den halva gurkan åker ner i godiskorgen. Halloweenfirarna tackar glatt och går vidare.
”Lycka till” hälsar jag. Lättad.
I nästa dörr kanske de får några rädisor. ”Berätta inte det här för någon”, säger min fru senare på kvällen. Det är sånt här man inte vill att folk ska veta om Södermalm.