Vi som arbetar inom äldreomsorgen har valt våra jobb för att vi bryr oss om människor. Vi gör vårt bästa varje dag ofta under tunga och stressiga förhållanden. Arbetsuppgifterna blir fler och fler inte minst administrativa. Vi går på möten efter möten som tar tid från det viktigaste: våra boende.
Samtidigt fortsätter besparingarna trots att de inte längre kan döljas bakom vackra ord som ”effektivisering”.
Det är vi undersköterskor och vårdbiträden som får betala med vår hälsa, vår trygghet och vårt privatliv. Till hösten införs arbetspass till kl. 22.15 på alla vård- och omsorgsboende. Nattpersonalen förväntas då arbeta fler nätter. Enbart för att spara in på personal. Det innebär mindre tid för återhämtning och ett ännu mer pressat livspussel.
Många av oss är kvinnor, ensamstående och låginkomsttagare. Vi kämpar redan för att få vardagen att gå ihop. Att dessutom behöva ta sig hem sent med kollektivtrafik känns både otryggt och orimligt.
Vi ser hur politiker och chefer åker på konferenser och övernattningar medan vi får höra att ”det inte finns resurser”. Vi ser hur man systematiskt inte bemannar vid sjukdom eller vab. Det är inte bara vi som drabbas. Våra äldre får mindre tid för aktiviteter, mindre samtal, mindre omsorg när vår tid försvinner till administration, möten och underbemanning. Vi är stolta över det vi gör. Men vi vill inte och kan inte vara på jobbet hela tiden. Det handlar inte om ovilja utan om att vi är människor med gränser. Vi har egna liv, barn, familjer och vi behöver vila.
När ska politikerna sluta behandla oss som slit-och-släng-resurser? Vi kräver att ni börjar spara någon annanstans än i vår arbetsmiljö. Att ni ser verkligheten bakom siffrorna. För utan oss finns snart ingen värdig äldreomsorg kvar.