Som liten ville singer-songwritern Ellen Krauss lära sig spela gitarr för att hennes dagisfröken – det hette så då – gjorde det.

– Jag ville också spela Emil, sitta i ring och få uppmärksamhet, förklarar hon.

Hon önskade sig en gitarr men fick en ukulele och blev nästan lite förbannad. Först när hon fyllde nio fick hon den äntligen.

– Jag tror att jag önskade mig det och en studsmatta varje år. Studsmattan fick jag i elvaårspresent.

Ellen är självlärd, med hjälp av Youtube. Trots att föräldrarna ville att hon skulle gå på Vallentuna kulturskola.

– Om jag inte hade någon annan att konkurrera med var jag ju bäst. Hemskt men sant. Dessutom har att sjunga och spela låtar alltid varit väldigt personligt för mig. Att tvingas dela det skulle vara som att skriva dagbok på en whiteboard, säger hon.

I tonåren hände det att hon spelade någon låt för sin mamma. Om det var ”något som var svängigt och bra”.

– Mamma är ganska tondöv, så hon var en tacksam publik. Talangen har jag fått från pappa, han har en jättefin röst. Men han har ju bott utomlands hela tiden, säger hon.

Ellens texter kretsar mycket kring relationer och känslor, starka känslor.

– Det hände något när jag blev tonåring, den första kärleken var något ganska starkt. Vad jag sjöng om innan? Oj, vilken solig dag och vilken god paj, typ, säger hon.

– Jag minns det som ganska förlösande. Nu känner jag inte till så mycket annat. Det blir mycket känslor för att de finns där.

”Fick krypa in i någon annans kropp”

De självutlämnande texterna har inte bara betytt mycket för Ellen själv, utan för många andra. Inte minst lesbiska unga tjejer.

– En del har sagt att de inte hade tagit sig igenom vissa perioder i sina liv utan min musik. Det betyder att jag har gjort något rätt, att de förstår att det finns en röst för dem. För mig fanns det ingen som berättade om att vara kär i en tjej, så jag har alltid fått krypa in i någon annans kropp för att hitta ett perspektiv som passar mig.

Bäst skriver hon ”jobbigt nog” när hon mår dåligt.

– När man har fett kul hinner man inte vara hemma och sitta med gitarren, haha.

Hennes andra album, det första på fyra år, ligger klart i väntan på att släppas. Uppföljaren till succéplattan hon släppte som 19-åring med superhiten The One I love, som strömmats 25 miljoner gånger på Spotify.

– Jag kommer aldrig kunna göra om det, säger hon krasst.

– Nu helt plötsligt tycker människor saker och förväntar sig saker av mig. Egentligen är det bara att strunta i det och det gör jag också, men det är mycket fler referensramar att ta hänsyn till. Nu är det inte bara på skoj längre.”

Vuxit ihop med Walz

Sedan hon var 16 har hon jobbat med producenterna Christian Walz, som bland annat har gjort flertalet skivor med Veronica Maggio, och Johan ”Jones” Wetterberg. De har nästan vuxit ihop och känner varandra så väl vid det här laget att det inte finns några hinder i kommunikationen dem emellan, säger Ellen.

– Det finns ingen annan jag känner att jag kan lägga mig platt för. Vi är så nära, vilket är skönt eftersom det blir så personligt när man gör musik.

På senare år har hon varit förband åt storheter som Laleh, Miriam Bryant och Markus Krunegård. På turnén, som inleds nästa vecka med en spelning på Södra Teatern står hon emellertid på egna ben.

– Som förband behöver du aldrig ta ansvar för att någon publik ska dyka upp, det är alltid bara någon annans fel – eller förtjänst – och så är det mycket lyxigare turnébuss. Nu blir det skåpbil – och tåg.