Shahab Ahmadian, förbundsordförande för organisationen MÄN, vinkar av sexåriga dottern Nilah utanför Årstaskolan där hon går i förskoleklass.

Under hela hennes uppväxt har han bytt blöjor, lekt, kramats, lyssnat och både gett och fått en massa kärlek. Det sättet att vara man fanns inte på kartan under hans egen uppväxt.

– Det var när jag själv blev pappa som jag började förstå fullt ut vad det var jag hade saknat, säger han.

Allt försvann

Han anklagar ingen. Hans föräldrar gjorde så gott de kunde. Shahab kom till Sverige som femåring, tillsammans med sin lillebror och två ganska unga föräldrar, båda politiska flyktingar från Iran, märkta av våld och trauman.

– Konstigt nog minns jag åren i Iran som en trygg tid. Det fanns ett socialt sammanhang och en större grupp av vuxna tog hand om oss barn. Allt det försvann när vi kom till Sverige.

Under uppväxten i olika Stockholmsförorter hängde Shahab ute med de stökiga och gränslösa killarna på torget.

– Det var en hierarkisk värld med mycket våld. Sånt kan vara spännande när man är yngre, men när man kommer upp i tonåren börjar det bli farligt. Folk börjar dö, säger han.

"Mitt sätt att få utlopp"

Hemma kämpade föräldrarna med att få ihop livet. Det var svårt för dem att förstå det nya landet och vad ungdomarna gjorde på kvällarna.

– Där hemma var jag den skötsamma, den som hela tiden fick läsa av alla andras känslor och behov. Livet ute på gatan blev nog mitt sätt att få utlopp, säger Shahab.

”Vi brukar gå och fika efter skolan eller när jag hälsar på på pappas jobb”, säger Nilah.

”Vi brukar gå och fika efter skolan eller när jag hälsar på på pappas jobb”, säger Nilah.

Johanna Wallén

Shahab hade lätt i skolan och kunde till skillnad av många av vännerna bryta med det destruktiva livet och satsa på studier. Med tiden fick familjen det bättre ställt och flyttade till ett lugnare område.

– Det var först då, med den klassresan, som mina föräldrar började bli mer känslosamma och kärleksfulla. Jag tror att man måste känna en trygghet för att kunna släppa garden och våga öppna dörren till det andra livet.

"Kompassen behövde lagas"

Han själv förändrades också, gick i terapi och började erkänna att han inte mådde särskilt bra.

– Min känslomässiga kompass behövde lagas. Det var först när jag var 22 år som jag började krama mina föräldrar. Jag hade inte varit den pappa jag är idag om jag inte bearbetat det här, säger han.

Mycket av det som nu sägs i debatten om det grova gängvåldet håller Shahab med om: Att pojkar tidigt måste lära sig omhändertagande och empati. Att fler föräldrar måste få förutsättningar att bearbeta trauman och vara närvarande i barnens liv.

Men man gör fel, menar han, om man tror att alla har samma förutsättningar.

Lättare för medelklassen

– För mig som medelklasspappa har det varit lätt att hämta tidigt på förskolan. Men för den som städar eller kör tunnelbana finns inte alltid tiden för att bygga den relationen.

Inom organisationen MÄN arbetar Shahab med att bryta kopplingen mellan manlighet och våld. Att ta det steget kostar olika mycket, beroende på vem man är och var man bor, understryker han.

– Det kostar ingenting att vara emot machonormer på Södermalm. Men om du växer upp på en på en plats där du förväntas både utöva våld och tåla våld, då är kostnaden en helt annan.

Varför kopplas manlighet till våld på sådana platser?

– Det handlar om att få makt, när du inte har andra verktyg. Om du inte har rätt plånbok, rätt efternamn, rätt adress eller rätt hudfärg. Då kan nävarna vara det enda du har att ta till. Det betyder inte att det är rätt. Men om vi inte förstår skillnaderna i förutsättningar så kommer vi aldrig att kunna skapa en förändring.

Inte längre rädd

För egen del ser han relationen till dottern som avgörande.

– Att ha en liten människa som gillar dig för den du är, oavsett om du hämtar sopor eller är president, det ger mig en trygghet som jag aldrig haft tidigare. I hela mitt liv har jag varit rädd för olika saker. För första gången kan jag säga: Jag är inte rädd längre.

"För första gången i mitt liv kan jag säga: Jag är inte rädd längre", säger pappa Shahab.

"För första gången i mitt liv kan jag säga: Jag är inte rädd längre", säger pappa Shahab.

Johanna Wallén

"Gangsterkulturen sprider sig som ett gift"

Vad gör du om din 11-åring börjar klä sig som en gangerrappare och spela in våldsvideor i vardagsrummet? "Den här kulturen sprider sig som ett gift", säger en pappa på Östermalm.

En tvåbarnspappa på Östermalm, vi kan kalla honom Emil, fick en chock när han såg vad den 11-åriga sonen hade i mobiltelefonen: en film som några av de lite äldre kompisarna hade spelat in hemma i vardagsrummet när föräldrarna var borta.

– En av dem hade kommit över koden till sin pappas vapenskåp. De lurade hem en kille, tvingade honom att klä av sig och åla runt på golvet under vapenhot, berättar Emil.

Det läskiga, tycker han, är att gränserna håller på att suddas ut. Att gangsterkulturen bara är en knapptryckning bort. Och att även barn från välbeställda familjer, av skäl som han inte kan begripa, lockas av de våldsförhärligande texterna i rapmusiken, av symbolerna och livsstilen.

– Den här kulturen strömmar ut via Youtube och in i alla samhällsklasser. Det är som ett gift. Våra barn klär ut sig på samma sätt som i videorna, de står i Gustav Adolfsparken på Östermalm och tar gruppbilder med rånarluvor över ansiktet. Det är lite fånigt, men jag är också rädd att det kan bli allvar, säger Emil.

Vem vågar vittna när det finns vapen?

Han vet att några av de äldre har kontakter i stadsdelar längre ut och han har hört hur äldre killar i området kallar de yngre för "sina springisar" – ett ord som används för nyrekryterade hjälpredor inom den kriminella världen.

– Man förstår att det kan gå fort, att de börjar få uppgifter av de äldre: "Vakta det här till imorgon". Det finns barn här som blivit hotade och utdragna från McDonalds i Fältöversten. Och om ens son blir indragen, vem vågar vittna då? De har ju vapen.

Martin Hultberg Tarantino, kommunpolis på Östermalm, ser dock inga konkreta tecken på att fler unga i stadsdelen skulle vara på väg att dras in i kriminalitet.

–Steget från att bära gangsterattiraljer och lajka ett videoklipp till att själv hamna under polisens lupp är ändå ganska långt, säger han, men tillägger:

– Vi ser absolut en negativ utveckling hur våldet och umgänget med grovt kriminella går ner i åldrarna. Vi ser att det har spritt sig över hela stan, på ett sätt som vi inte har sett tidigare, säger Martin Hultberg Tarantino.

Alexander Biberfeld på Humlanhusets fritidsgård tycker att ungdomarnas attityder har hårdnat. "Det kan börja som en teater, men det är definitivt inte ofarligt", säger han.

Alexander Biberfeld på Humlanhusets fritidsgård tycker att ungdomarnas attityder har hårdnat. "Det kan börja som en teater, men det är definitivt inte ofarligt", säger han.

Petter Beckman

Alexander Biberfeld har jobbat som fritidsledare på fritidsgården Humlanhuset på Östermalm sedan 2014. Han bekräftar att gangsterrappen har fått ett tydligt fäste bland de besökande ungdomarna.

– Det är väldigt märkbart, det har blivit en hårdare jargong, med attityder hämtade från den här musikstilen. En glorifiering av gängkriminalitet och en livsstil som handlar mycket om kläder och pengar, säger han.

Även om det från början mest är en teater och en lek med symboler, menar han att det lätt kan spåra ur.

– Det är definitivt inte ofarligt. Det börjar kanske som en cool grej. Men det kan leda till att man söker sig till fel kretsar för att själv få högre status. Man vill visa att man inte är fejk. Då finns en överhängande risk att man får problem, säger Alexander Biberfelt.

Tonåringarna som besöker Humlanhuset kommer oftast från andra delar av stan än från Östermalm. På fritidsgården råder nolltolerans mot allt snack om vapen och gangsterliv, framhåller han. Själv är han utbildad att coacha unga killar till att stå emot destruktiva machonormer.

– Men få av killarna är så intresserade prata om sånt, säger Alexander Biberfeld.

Förbudet att hänga ute

Pappan Emil är full av frågetecken.

– Jag vet inte varför de dras till det här. Jag försöker fråga min son men får inget bra svar. Ungarna här är ju bortskämda, de har allt materiellt som de kan begära hemifrån. Men jag tror att det normaliseras av musiken. Det är där det börjar.

Emil har nu tagit tag i situationen genom att förbjuda sonen att hänga ute i Fältöversten. Han har också samlat ett 15-tal andra föräldrar, från klassen och fotbollslaget i en Whats App-grupp för att gemensamt kunna hålla koll på vad som händer i barnens värld – och för att de inte ska kunna skylla på varandra.

– Jättebra, kommenterar kommunpolisen Martin Hultberg Tarantino, när det gäller föräldragruppen. Det behövs mer sånt!

På fritidsgården råder nolltolerans mot allt snack om vapen och gangsterliv

"Brottsligheten handlar om moral och värderingar"

Fredrik Kärrholm vill att gangsterkulturen diskuteras brett i samhället, med mer fokus på vilka normer och värderingar som sprids.

Fredrik Kärrholm vill att gangsterkulturen diskuteras brett i samhället, med mer fokus på vilka normer och värderingar som sprids.

Pekka Pääkkö

Fredrik Kärrholm jobbade som polis i över tio år, bland annat som kriminalinspektör i Rinkeby och Järva, och sitter numera i Riksdagen för Moderaterna. I sin bok Gangstervåld (2020) ger han sin bild av den subkultur som vuxit fram i utsatta områden, nära kopplad till gangsterrappen.

Gangsterkulturen i Sverige har uppstått dels på grund av den skarpa segregation som följt av den stora invandringen, dels för att man inte har pratat tillräckligt om betydelsen av normer och värderingar, menar Fredrik Kärrholm.

– Moralen formas av hur människor talar och uppträder i varandras närhet. I den här nya kontexten vill unga begå brott för att vinna social status. Det handlar om vilken acceptans det finns i omgivningen för brott som ett sätt att tjäna pengar. Och att man själv tycker det är acceptabelt och försvarbart, säger han.

Fredrik Kärrholm vill se en bred debatt i alla delar av samhället för att motverka gangsterkulturens inflytande, på samma sätt som man mobiliserade mot skinheadskulturen på 1990-talet.

– Det är ofta svårt för enskilda föräldrar att motverka gangsterkulturen, eftersom det är en påverkan som sker utanför hemmets dörr. Det behövs en större probleminsikt och gemensam mobilisering, säger han.

VAD TYCKER DU? Maila gärna tankar och förslag till petter.beckman@mitti.se eller diskutera på facebook.se/mittistockholm

Östermalmspappans chock – såg sonens vänner med vapen

"Gangsterkulturen sprider sig som ett gift"