Elsparkcyklar som ligger slängda överallt. Inte bara på gator och torg utan även i rakt ner i vårt vatten. Stora, skrymmande sopsäckar överfyllda med skräp från alla ständigt pågående renoveringar som ligger utspridda och gör det svårt att ta sig fram på trottoaren.
Råttor och fimpar
Återvinningsklädboxar som är överfyllda och som delvis används som sopnedkast utan att någon vet vems ansvar det är att tömma. Igenproppade återvinningsstationer, inte sällan med råttor som blixtsnabbt kilar mellan de gröna boxarna och allt skräp som ligger runtomkring. Brist på papperskorgar, fimpar som ligger slängda på marken.
Stockholm håller på att bli en smutsig, skräpig och därmed mer otrygg stad. En del turister man pratar med påpekar detta, deras bild av oss är att vi är ordentliga och strukturerade. De förväntar sig inte att behöva kliva över allt detta skräp.
Organiserad brottslighet
I vissa fall ligger det mer än nedskräpning bakom, klädboxarna till exempel, har kopplats till organiserad brottslighet. De ställs upp utan tillstånd och kläderna säljs vidare. Andra kommuner, som Göteborg, ser detta och tar bort dem, vilket borde vara självklart. Men inte i Stockholm, tydligen.
”I Stockholm ska nolltolerans mot nedskräpning gälla”, har det Moderata finansborgarrådet Anna König Jerlmyr sagt. Hon gjorde även ett stort nummer i valrörelsen av att staden måste bli tryggare. Rent, och fint och tryggt har varit en Moderat profilfråga. Det räcker med att sticka huvudet utanför dörren för att inse att den ambitionen har misslyckats kapitalt.
Riskkapitalister får härja fritt
Men det handlar inte bara om en slapphet med att ta itu med nedskräpning och förfulandet av det offentliga rummet. Det handlar även i grunden om vem som ska ha tillgång till detta rum. Det vi äger gemensamt, våra gator och torg, som stockholmare och medborgare. Här finns det även en ideologisk skillnad.
Moderaterna sätter konsekvent starka kommersiella intressen och kapital framför vanliga medborgare. Elsparkcyklarna är ett exempel. Riskkapitalbolag och andra kapitalstarka intressen har fått härja fritt i staden och tjäna pengar utan att behöva följa några som helst regleringar eller betala något alls för att de nyttjar stockholmarnas mark. Småföretagare, torghandlare och de som driver Food trucks, måste betala en avgift. Men inte de kapitalstarka elsparkcykelbolagen. Det är något skevt här.
Enorma reklamskärmar
På senare tid har ett annat fenomen dykt upp. Stora båtar försedda med enorma reklamskärmar kör runt på våra vattenvägar sju dagar i veckan och pumpar ut reklam för allt möjligt. Reklamskärmarna är enorma: två stycken på totalt 100 kvadratmeter. De har inget tillstånd, de förfular stadsmiljön utan att betala en enda krona samtidigt som de kan dra in vinster på reklamförsäljningen. Ingenting har gjorts från Moderaternas sida för att ens försöka reglera detta.
Har du mycket pengar och vill tjäna ännu mer pengar så är det fritt fram att ta för sig av det offentliga rummet. Det verkar vara budskapet från finansborgarråd König Jerlmyr. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Hon tillhör ju det parti som inte för så länge sedan ville sälja ut namnen på tunnelbanestationerna till företag. Gamla klassiska tunnelbanestopp skulle bli döpta efter företag. Man vet priset på allt men inte värdet på något. Pengar, profit och vinst är ledorden.
Hyperkapitalistisk lekpark
Stockholm håller på att bli nån form av hyperkapitalistisk lekpark för kommersiella intressen där det står dem fritt fram att skräpa ner och förfula, utan att ge något som helst tillbaka till staden. En stadsmiljö som blir alltmer skräpig och otrygg där stora kommersiella aktörer får använda det offentliga utrymmet precis som de vill.
Det är dags att stockholmarna får tillbaka sina gator och torg, att vi som bor i staden kan uppleva ett offentligt rum som känns som att det faktiskt tillhör oss som bor här. Att vi slutar att göra om hela staden till en gigantisk reklamtavla. Och att vi slipper snava och ramla över allt det skräp som alltmer börjar bli synonymt med en promenad i Sveriges huvudstad.