Identitetspolitik kan verka sympatiskt - man säger sig stå upp och lyssna på svaga grupper. Men det är en ulv i fårakläder. De inpräntar att hudfärg och identitet betyder allt, vilket fråntar individen det egna ansvaret och befäster offerroller. Dvs tvärtemot vad liberalism står för: likabehandling i stället för särbehandling och en tro på personlig utveckling och hårt arbete.
Centerpartiet markerade i våras skarpt mot beslutet från Göteborgs stad att avslå studieförbundet Ibn Rushds bidragsansökan. Detta trots att Ibn Rushd haft kopplingar till Muslimska brödraskapet och samarbetat med en göteborgsmoské finansierad av den turkiska staten. C hävdade att debatten riskerade att “spä på utanförskap och polarisering” och ville sopa kritiken under mattan. Ur Centerns identitetspolitiska perspektiv ville man inte vädra en extrem minoritets smutsiga byk i offentligheten av rädsla att det skapar rasism. Man tar sig för pannan. Islamisters sårade känslor ska inte tysta en debatt om huruvida skattemedel ska göda odemokratiska värderingar.
Av de tre våldsbejakade ideologier som SÄPO pekat ut som de stora hoten så lyfter Centern nästan uteslutande hotet från nazister och rasister, men i fråga om islamismen ekar det tomt. På typiskt identitetspolitiskt manér är reflexen i stället att fokusera på gruppens sårade känslor. Ett klockrent exempel var när Annie Lööf direkt efter påskkravallerna öppnade för att förbjuda kritik mot islam under Ramadan.
Genom att uteslutande se minoritetsgrupper som offer går nyanserna förlorade och blir till de låga förväntningarnas rasism. Ett annat talande exempel var när Centerpartiets vice ordf. Martin Ådahl i SVT:s debattprogram klumpade ihop all kritik mot islam med generaliseringar om alla muslimer.
De som vill splittra vårt samhälle är medvetna om C:s självbild som det mest renlärigt toleranta partiet och är inte sena att utnyttja det. Det är därför inte konstigt att Nyans partiledare Mikail Yüksel sökte sig till och i förra valet utsågs till toppkandidat för Centerpartiet i Göteborg, innan han petades efter ett mediedrev. Vi har också sett att C har dragit till sig nämndemän som dömt utifrån shariainspirerade värderingar i stället för svensk lag.
Centerns enögdhet gör att de inte klarar att skilja öppenhet från naivitet. Filosofen Karl Popper har träffsäkert beskrivit detta som ”toleransparadoxen”, dvs om man tolererar intolerans kommer man till slut få ett intolerant samhälle. Islamister utnyttjar antirasismen för att flytta fram sina positioner. Vi ser krav på att begränsa yttrandefriheten, införa separata badtider för kvinnor och män, klaner som tar över bostadsområden och att lögner sprids om svensk socialtjänst som urgröper tilliten till staten hos vanliga muslimer.
Till skillnad från C är Liberalerna inte naiva. Vi orkar stå upp mot alla tre våldsbejakande ideologier och har inspirerats av liberalen Emmanuel Macron när vi tydligt säger att separatister inte har någon plats i vårt samhälle.
Det råder inget tvivel om att många centerpartister har ett genuint engagemang mot rasism, men inget tyder på att de lärt sig av Mikail Yuksel-debaclet. Vi kan inte vara toleranta mot intoleransen.
Det är inte särlagar, offerkoftor eller lättkränkthet som gjort Sverige framgångsrikt. Det är allas likhet inför lagen, hårt arbete och en frispråkig debatt.
