Hon kommer med raska steg uppför Avenyn. Blicken pendlar mellan skyltfönstren och gatulivet. På håll ser hon mig komma och hennes smittande leende möter mig. En olycka för några år sedan gjorde att hon har blivit blind på ena ögat. Det andra kärvar det med. Men det är alltså inget som märks.
Är nyfiken
Viveca Lärn är nyfiken, öppen och det dröjer aldrig länge innan ett samtal börjar utspinna sig. Något som varit en fördel när hon i sommar varit vikarie som programledare i P4:s "Söndagsmorgan", det programmet där hon annars brukar vara bisittare för Morgan Larsson.
– Nu är jag tillbaka som sidekick. Men jag hann ju i somras också vara programledare för "Karlavagnen" två kvällar. Jag som är morgonmänniska skulle alltså vara vaken på kvällarna. Sända då jag brukade gå och lägga mig. Jag försökte med alla medel. Stod upp. Hade siesta. Men allt hjälpte dåligt. Det gick åt en hel del Cola Light för att hålla mig igång, säger hon nästan fnissande.
– Men jag är förstås tacksam att ha blivit tillfrågad. Det gick bra, även om det var lite jobbigt med påannonseringen av nyheterna ideligen. Samtidigt är "Karlavagnen" speciellt. Man måste vara något av en diplomat. Efter elva är ju alla inte helt sobra då de ringer. Men jag gillar direktsänt. Det blir något helt annat, en nerv som jag tycker om.
Trivs med Morgan
Hon trivs också i Morgan Larssons sällskap på söndagsmorgnarna.
– Jag har lovat att vara med fram till nyår. Sedan får vi se.
För det är ju trots allt författare som hon är. Yrket som sprang ur journalistyrket då hon debuterade 1975 med "Stoppa pressarna" och som nu har blivit över 70 böcker – populära barnböcker och lika populära romaner.
Men då hon i våras kom med sin senaste bok – "Sladdisen – en bok om min barndom" – var det annorlunda. Det är en självbiografi, från späd ålder fram till hon är 16 år. En självutlämnande bok om uppväxten, författad ur ett barns storögda och nyfikna perspektiv.
– Det tog väldigt mycket jobb och tid att skriva den. Tre år. Jag som aldrig har skrivit dagbok – det går inte med ett äldre syskon, som skulle avslöja allt – har tittat på bilder från min barndom. Pappa (journalisten Hubert Lärn, reds anm) gjorde ju mycket reportage och hade professionella fotografer som tog mycket bilder, som jag har haft nytt av och som väckt mycket minnen säger hon.
– Jag har ju levt ett långt liv. Men det jag ändå minns bäst är barn- och ungdomen. Trots att jag inte har några barndomsvänner att spegla mina minnen med.
Har alltid hittat på
Hon berättar att hon tillsammans med Astrid Lindgren och Lennart Hellsing har pratat mycket om just detta.
– Ja, det kanske är betecknande för barnboksförfattare. Som vuxenförfattare skriver man ofta om sig själv; det gör inte en barnboksförfattare. Men det här är absolut ingen roman, säger hon med emfas.
– Jag har alltid hittat på. Som reporter var jag kanske inte alltid pålitlig. Skickades jag iväg på ett jobb kom jag alltid tillbaka med en text. Även då det inte hade hänt något.
Hon ler. Nej, fantasin är det inte fel på. Men en fortsättning på "Sladdisen – en bok om min barndom" blir det – nog – inte.
– Jag har skrivit om mig upp till 16 år. Resten är privat.
