Kvinnor som väljer sig själva. Som inte lever upp till rollen som den omvårdande kvinnan. De har varit kärleksobjekten i Marie Hedegårds författarliv.
– Jag hatar när kvinnorna i min familj blir självuppoffrande, säger hon.
– När de inte tror att deras vilja spelar någon roll. Jag ser det bland äldre men också hos yngre kvinnor.
Verkliga historier har inspirerat henne i skrivandet. En inspirationskälla var till exempel en 91-årig kvinna i Spanien som drev en bar.
När kvinnan närmade sig 70 år hade hon rest i väg med sitt pick och pack, mot sina barns inrådan.
– Det är ju inte enkelt att vara barn till den som vill ut och upptäcka livet, men det var vad hon ville. Jag firade hennes 91-årsdag i Spanien.
Redan som tonåring såg Marie att det gäller att akta sig för att bli bitter.
Förälskad i man från Marocko
– Jag undrade var alla bittra tanter kom ifrån. Elaka var de. Och sedan fanns de som hade gått en helt annan väg.
Maries första bok inspirerades av en kvinna som förälskat sig i en man från Marocko. Hon lämnade sina tonårsbarn hemma i Sverige.
– ”Fy”, sa folk. ”Herregud, vad gör hon?” Och jag tänkte: ”Det är väl inte så konstigt?”
Hennes senaste bok ”En moders val” utspelar sig på Lidingö. Den här gången har hon inspirerats av polemiken kring att ta bort ett barn, när ett KUB-testhar visat kromosomförändringar.
– Det är lätt att säga att ”självklart ska barnet leva”. Men allting måste då anpassas efter det barnet.
Berikande med mångfald
Samtidigt tycker hon att mångfald är berikande. Allt färre med downs syndrom kommer till världen och hon frågar sig vad det gör med samhället om dessa barn försvinner.
– Som lärare får jag se mycket av hur hårt vi dömer. Alla ska ha samma kläder, se likadana ut. Vi tror inte att vi duger.
Marie använder skrivandet för att forska om sådant som är svårt. När det inte finns ett rätt eller ett fel. I den senaste boken tittade hon också närmare på försvinnanden.
– Den handlar om människor som inte vill vara kvar i sina liv längre. Människor som lämnar andra med frågor. ”Varför? Hur? Finns personen? Är personen död?”
Den person som försvinner i boken lever i en förmögen familj där mycket sopas under mattan.
– Hon är en konstnärssjäl som lever livet som förväntas av henne. Sedan har hon en sjöbod dit hon flyr för att vara sig själv.
I sjöboden sätter hon på sig fiskestövlar, dricker vin och målar.
Är det vad även du gör?
– Absolut. Alla mina karaktärer är delar av mig.
Marie ser själv till att leva, att inte bli bitter. Hon blev lärare mot omgivningens inrådan. Flyttade till Lidingö trots kommentarer om att ön gör sig bäst för den som är rik.
Fattig bland rika
– ”Det är svårt att vara fattig bland rika”, sa folk. Men jag är lite av en överlevare och mina glas är halvfulla. Jag blev förälskad i Lidingö så jag flyttade hit.
Parallellt med sitt lärarjobb har Marie skrivit sina tre romaner. På jullov, sommarlov, sportlov. Men nu har hon sagt upp sig.
– För att skriva behöver man äga sin tid. Jag kan inte skriva på bussen, som J.K. Rowling. Jag tänker inte bli bitter, så jag vill bejaka mig själv. I de små grejerna och i de stora.