En punkare i varje trappuppgång, ett punkband i varje höghus. Under 1970- och 80-talet satte punkarna sitt avtryck på Bollmora. Men under 90-talet började eran gå mot sitt slut.

– Har man levt på Beyaz och korvmackor sen 1977 så börjar det kosta på. Nu utspelar sig en berättelse som i en punkkontext innebär att punkarna börjar bli lite slitna, lite lätt ankomna, säger författaren Arne Wickander.

Han vill med sin roman Den trettonde punkarn, som är den tredje och sista delen i hans punktriologi, lyfta punkarna från Bollmora i ett allvarligare grepp.

– Den tredje delen är lite mörkare än de två tidigare. Den är fortfarande lika knasig och far åt alla håll, men kaoset faller på plats i en tematik och en komposition och har till och med en klassisk grekisk peripeti, en vändpunkt alltså, säger Arne Wickander.

Romanen utspelar sig under 1990-talet, där det som började mest som en lek tjugo år tidigare nu ställs på sin spets. Vad ska man egentligen göra med sitt utanförskap? Boken har fyra huvudteman: vänskap, alkohol, skapande och död.

Varför ville du skriva tre böcker om punkarna från Bollmora?

– Syftet var att skriva om alla människor. I punken samlades de med minst impulskontroll, folk som var väldigt tacksamma att skriva om. Och så ville jag skriva om förorten Bollmora, som på 70-talet materiellt var jättebra, men kulturellt kanske lite torftig.

Förevigat. Subkulturen dog ut på 90-talet, men identiteten finns kvar.

Förevigat. Subkulturen dog ut på 90-talet, men identiteten finns kvar.

Pekka Pääkkö

Vill nå ut till yngre

Arne Wickander menar att under hans uppväxt på 70-talet var punken en del av förortskulturen, där även ickepunkare lyssnade på punkmusik. I dag finns det massor med punkband, men ingen som riktigt bryr sig på samma sätt om kulturen.

– Det är knepigt i dag att nå utanför punkgenerationen över huvud taget. Drömmen vore ju att nå ut med böckerna också till unga personer. Men då tror jag att man måste göra annat än att skriva böcker, det känns lite mossigt. 

Skivbolaget knatar på

Responsen på Den trettonde punkarn har varit bra, berättar han.

– Säg att vi har sålt 250 böcker eller något sådant. Det är alltid ett antal punkare som hänger på låset, men sen dör det ut lite. Egentligen borde man kanske skriva deckare om man vill nå ut till den breda allmänheten, men nu skiter ju jag i den breda allmänheten.

Nu fortsätter Arne Wickander att jobba med sitt nyuppstartade vinylskivbolag Bollmora Rekords, som släpper två skivor i samma veva som bokreleasen. Dels en EP med The Bonks, punkbandet vars enda spelning dokumenteras i romanen och dels en singel med bandet Tussilago.